Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Förr var man mest rädd för distansen

+
Läs senare
/

För 10 år sedan anmälde jag mig till mitt första maratonlopp. Jag tror att det handlade om en sen 30-årskris.

Jag ville nog mest kunna skryta över att jag hade klarat mig igenom ett maratonlopp. Det skulle bli ett lopp och sedan skulle det vara slut på dumheterna.

Nu, tio år senare, har jag avverkat elva lopp och vid åtta tillfällen har jag sagt "aldrig mer." Redan under sista milen under dessa åtta lopp har jag tagit beslutet att nu är det över. Kroppen har sagt att nu är det nog.

Jag funderar ofta på hur jag trots allt kan klicka in på en maratonsida och anmäla mig till ett nytt lopp?

Något fel är det förstås.

Men å andra sidan finns det nog en och annan som har sagt "aldrig mer" efter att ha legat en söndagsmorgon med huvudvärk, frossa och kräkningar. Ändå har man testat samma sak igen och igen...

På söndag ska jag springa mitt tolfte maratonlopp när Berlin Maraton 40-årsjubilerar.

Jag kan nog nästan lova att det här blir mitt sista lopp.

Tyvärr är känslan innan loppet betydligt annorlunda än den brukar vara. Förr var man mest rädd för den långa distansen. Nu finns det andra saker som oroar som jag aldrig haft en tanke på förut.

Mejlen som brukar komma in från maratonarrangören veckorna innan loppet brukar bara innehålla en positiv ton. "Snart är det dags", "du är väl laddad?", "vi bjuder på pastaparty", "välkommen till maratonfesten i vår stad!"

I år ser mejlen annorlunda ut. Nu är det en mening som går som en röd tråd i mejlen:

"FÖRHÖJD SÄKERHET!"

Om den förhöjda säkerheten för årets Berlin Marathon beror på förekommen anledning eller om det bara beror på det som hände i Boston vet jag inte. Men jag inser mer och mer att jag har betalat 1 000 kronor för att vara med i ett potentiellt terrormål.

40 000 löpare står på startlinjen och över en miljon människor finns på plats runt banan så visst ger det eko i världen om det händer något. Det hade nog varit säkrare att springa Vattudalsmaran i Strömsund på lördag.

Man får inte använda sin egen väska att ha sitt ombyte i, man får inte ha så mycket vätska med sig, det finns bara två ingångar till starten, ingen annan än du själv får hämta din nummerlapp och alla måste ha ett armband med sina personuppgifter.

Händer det något ska man lätt kunna identifiera vem armen tillhör.

Okej, det är inte samma glädje att komma till start med alla säkerhetsföreskrifter i huvudet och alla poliser och säkerhetsvakter som kommer att finnas på plats. Enda fördelen är väl att man inte hinner oroa sig för den långa distansen.

Men samtidigt är det ändå viktigt att folk inte avstår från stora arrangemang trots överhängande hot från extrema grupper.

Då har ju dessa vunnit redan innan starten har gått.

Annons
Annons
Annons