Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Jorid Larsson, Fåker

Jorid Larsson, Fåker, älskade momma, har stilla somnat in och mötts av moffa den 23 september 2017. Hon lämnar många fantastiska minnen efter sig.

Annons

Momma föddes vid fjällets fot i Lierne, Norge, mars 1930. Hon var äldst och fick tre yngre bröder. Hon växte upp på gården i Nordbakk som fjälltös med allt vad det innebar på den tiden. Skola gick hon i Kvelia och dit tog hon sig till fots eller på skidor och gick i skola två veckor i stöten och bodde inackorderad.

Efter skolan studerade hon vidare i bland annat Namsos, här träffade hon Helga som blev en nära vän. 1957 bestämde de tillsammans att söka arbete i Sverige och hamnade i Ragundas djupa skogar. Där arbetade de som kokerskor åt timmerhuggare och i varsin timmergubbe fann de båda den sanna kärleken. 1958 i januari gifte momma sig med moffa och i mars fick de en son, Sven-Åke. Året därpå kom nästa barn, en dotter, Heidi. Vid den här tiden hade momma packat sitt och flyttat in hos moffa i Olséns i Fåker och tillsammans tog de över gården och dess gårdsbruk.

Fjällvärlden höll de båda kär så när moffa fyllde 50 år hade de byggt en hytte i Nordbakk. En plats som vi alla älskar. Här bodde de i veckor under sommaren då höjanna var klar och kaffekorgen var serverad till arbetarna på Långtegen. Här kom hennes rätta element fram. Hon traskade med vida kliv över myrar och fjäll, stod vid spisen, satt i soffan och njöt av en bok eller två. Det vankades alltid bløtkak och surströmming med alla dess tillbehör när vi var där. Ibland, vid riktigt fina tillfällen kom köttsupen fram och kanske till och med fløtgrøt eller rømmgrøt kokades på spisen.

Mommas vilja var att få arbeta på sjukhem. Hon fick tjänst på Hemgården i Fåker och i hemtjänsten i bygden. Hon var aldrig stilla, brydde sig om och såg alltid till att alla hade det bra.

Vi barnbarn var alltid välkomna, även om jag tror att vi hindrade henne en hel del, så märkets det aldrig. Momma ställde sig vid spisen och bakade fantastiska hastbullar, kokade underbar kålsoppa och var flitig som en myra i allt vad hon tog sig för. Hon stickade strumpor, tröjor, vantar och gav till oss barnbarn och barnbarnsbarn. 

Klagan eller bitterhet fanns inte i hennes vokabulär. Inte ens när hon åkte på törn efter törn av sjukdomar. Hon blev sittandes i sin rullstol men kämpade sig så stark i benen att hon klarade att gå till affären för att köpa glass och sen tillbaka. Hon var en fighter, en envis fighter. 

2005 blev ett tufft år då sonen, min morbror, hastigt lämnade oss och nästa smäll kom då moffa, 2011, gick samma väg. Hon fick ta farväl av två människor hon älskade högt men hade ständigt dottern vid sin sida, ända in till sista andetaget. Envist bekämpade momma infektion på infektion och kom tillbaka under de sista sex åren.  

Hon hämtade sig så pass bra att vi kunde åka upp till hytta, en tradition vi aldrig släppt. Sista turen blev nu i augusti. Med rullstol guppade vi gårdsplanen fram och in i värmen av kaminen och utsikten över Blåfjälla. Som hon njöt och så glad jag är att vi gjorde det. Att se henne sitta och andas in fjälluften och bara få fara hem igen. Det var värt varje minut, varje sekund. 

Efter några tuffa dygn tog hon sitt sista andetag natten till lördagen den 23 september, omgiven av oss. Moffa tog emot henne med öppna armar och hon fann frid. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig men lever vidare i våra hjärtan.

Familjen genom barnbarnet Sandra

Annons
Annons
Annons