Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Samhällskritik i humoristisk förpackning

+
Läs senare
/

Författaren, sagoberättaren, tar läsaren i famnen och mumlar förföriskt en känd barnramsa, Klappa, klappa små händer…

I fredagens LT presenterades boken, översättaren och i någon mån innehållet i Dan Rhodes Klappa händer små, varför min recension kommer att uppmärksamma, språk, stil, analys och perspektiv i vidare bemärkelse. Förlaget presenterar sig som inriktat på att utge brittisk humor och Dan Rhodes är engelsman, boende i Skottland, och har kammat hem prestigefyllda priser för sitt konstnärskap.

Här är miljön förlagd till en tysk småstad. Strukturen är 224 sidor, uppdelade på fem delar, som i sin tur består av relativt korta stycken och kapitel. Det är en kuslig kontrast mellan ett lättsamt muntert berättande och det makabra innehållet. Då och då bryter en smygande, underliggande och hotfull ton fram. Stilen ligger nära det muntliga, en berättarröst som spontant gör avstickare och vandrar fram och tillbaka i generationer och relationer. Ledtrådar bakas in och litterära associationer produktplaceras flitigt.

Huvudtemat är ett märkligt museum, inrättat för att hindra människor att ta livet av sig. Det visar sig naturligtvis få rakt motsatt effekt och ett samarbete mellan intendenten, vars mål är att sova sig igenom livet, och en läkare med morbida böjelser öppnar avgrunder av vidrigheter. Det handlar om en nivå vi instinktivt värjer oss för. Även om stilen är underhållande, ironisk och full av parodier uppfattar jag att författaren vill provocera och har något allvarligare att säga oss om västerländsk kultur och den tid vi lever i.

Vi är besatta av skönhet och framför allt den snygga ytan. Vad som döljer sig därunder och bubblar upp med jämna mellanrum vill vi inte se. Behring Breiviks propra yttre, förkärlek för snygga uniformer och supereffektiva vapen väckte ingen särskild misstänksamhet i det samhälle han tillhörde. Josef Fritzl, mannen som gjorde sju barn med sin i källaren instängda dotter i Anstetten, Österrike, var allmänt aktad och respekterad, trots att hans kvinnoförakt och maktutövning måste ha varit fullt synlig. Det idylliska turistlandet Österrike har återigen avslöjat en liknande skandal som pågått i åratal.

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek som i sina böcker beskrivit kontrasten mellan yta och djup i samhället, är inte särskilt uppskattad på hemmaplan men arbetar i samma anda som Dan Rhodes. Den senare förpackar sitt budskap för en publik som kanske är blasé och kräver en alltmer cynisk, iskall, och uppskruvad humor som underhållning. Han sockrar med lite kärlek också, givetvis.

Varför dör Romeo och Julia så luktlöst och förfinat? Dan Rhodes beskriver detaljerat och äckligt hur intendenten Schmidt tar hand om de hängda och knivskurna i museets rum nr 8 som exemplifierar Populära metoder i avskräckande syfte. I ett smidigt samarbete tas liken över av den mycket uppskattade privatpraktiserande doktor Fröhlicher som tillagar de mest välsmakande rätter till sig själv och sin hund Hans. Kannibalism var ordet.

Av Björn Öbergs tuschillustrationer uppskattar jag särskilt herr Schmidt vid frukostbordet, där han intar ett kex och ett glas vatten till omväxling mot de spindlar som är hans vanliga diet.

Det är bra satir men liklukten, de ruttnande kropparna och matresterna blir för mycket. Jag ansluter mig till den stora förnekelsen och gömmer boken. Glömma går troligtvis inte.

Annons
Annons
Annons