Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Polskmärkesuppdansning med deltagare från åtta länder

+
Läs senare
/
  • Camilla Walter och Erik Olsson från Högs gille i Delsbo försöker vinna juryns gillande med en bakmes från Ragunda. På söndag får de veta om de klarade bronsmärket.
  • Massa Naguchi är bosatt i Stockholm men åker ofta hem till Japan och håller danskurser för sina landsmän. I helgen fungerar han som tolk för de japanska gästerna på polskmärkesuppdansningen,

162 par från åtta länder dansar i helgen upp för polskmärket på Folkets hus i Östersund. De utländska gästerna kommer från både öst och väst, från såväl Japan som USA.

Seiko Goto och Takeshi Someya från Japan gör sin första polskmärkesuppdansning. Med en bakmes från Hede, en slängpolska från Falun och en polska från Haverö ska de försöka ta hem ett bronsmärke.

De ser otroligt koncentrerade ut när de svänger runt på golvet framför en kritisk bedömningsnämnd och en publik på flera hundra andra dansare.

Seiko Goto har besökt Sverige flera gånger förut och gillar allt som har med vårt land och vår kultur att göra, berättar hon för LT i pausen efteråt.

– Jag kom först i kontakt med den svenska polskan genom en internationell folkdansförening hemma i Japan. Det var för ungefär tio år sedan, berättar hon – delvis på svenska, för sedan ett år tillbaka går hon också kurs i vårt språk.

Seiko Goto bär en hembygdsdräkt från Strömsund. Danspartnern Takeshi Someyas dräkt är från Bohuslän. Även han är helt fascinerad av allt som har med svensk tradition att göra:

– Jag spelar nyckelharpa också, berättar han stolt.

Seiko Goto säger att det svåraste med de svenska polskdanserna är takten, som kan variera stort från dans till dans. Man skulle ju kunna tro att tretakt är tretakt rätt upp och ner, men när Sieko demonstrerar några olika sätt att räkna till tre förstår man att bara det är en hel vetenskap.

Ewa Englund från Sandviken och Per Olof Pettersson från Gällö sitter i bedömningsnämnden vid den här märkesuppdansningen.

– Vi tittar i första hand på att stegen är rätt, men också på takten. Det gäller att sätta ner foten i exakt rätt ögonblick.

Cirka 100 upptecknade danser ingår i statuterna för uppdansningen, och domarna måste vara inlästa på alla. Varje dans har en svårighetsgrad från 1 till 10, och ju högre märke man ska ta desto svårare dans dansar man.

Diplomdansarna, som är på den högsta nivån, ska lära sig sex danser från ett speciellt område i Sverige. Vid uppdansningen dras det lott om vilka tre av dem man ska visa upp.

I år är det första gången som diplomdansarna dansar danser från Föllingetrakten. De är enligt Ewa Englund och Per Olof Pettersson mycket rytmiska och kraftfulla.

– Det är ett väldigt flyt i Föllingedanserna.

För en oinvigd ser märkesuppdansningen väldigt stram och kontrollerad ut. Man saknar lite av den dansglädje man kan se när det är gammaltjo ute på vanliga dansbanor.

Men det finns ingen motsättning mellan det ena och det andra, menar Ewa Englund och Per Olof Pettersson.

– Vid märkesuppdansningen gäller det att utföra danserna så som de upptecknats. Det ska vara korrekt utfört, helt enkelt.

– Men när vi dansar samma danser på partajet på kvällen, då är det tjo och tjim och klackarna i taket.

Annons
Annons
Annons