Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Östlund granskar grupptryck

+
Läs senare



Hellre än höga publiksiffror vill han att hans filmer ska stå sig om femtio år.

Nu är Stockholms filmfestival premiärarena för Ruben Östlunds andra film: "De ofrivilliga".

När Ruben Östlund, född 1974, började arbeta med sin blott andra långfilm "De ofrivilliga" sade han direkt att målet var att filmen skulle få världspremiär i Cannes 2008. Filmen fick världspremiär i Cannes 2008.

Nu har den redan fått utmärkelser på festivaler i Bryssel, Milano och Genève. Den har sålts till 17 länder och är filmad med en attityd som gör Ruben Östlund helt unik i svensk film.

Frågan känns befogad: Är du ett geni, Ruben Östlund?

Hans svar kommer snabbt.

Men först lite bakgrund.

"De ofrivilliga" har premiär på Stockholms filmfestival för att sedan gå upp på bio den 28 november. Den består av fem episoder som inte hänger ihop mer än genom sitt tema: grupptryck.

En lärare ser hur en kollega slår till en elev. Ett kompisgängs helg urartar till ett sexövergrepp. En chaufför vägrar köra vidare om ingen passagerare erkänner vem som förstört en gardinstång på bussen. En medelålders man får en fyrverkeriraket i ansiktet men vägrar erkänna att han är skadad. Två tonårstjejer leker med sin sexuella identitet bara för att upptäcka att leken kan bli mycket allvarsam.
"Personlig koppling"

-Jag har en personlig koppling till alla scener, säger Ruben Östlund.

-Den mest självbiografiska är den med gänget; den bygger på kompisar som jag åkte skidor med i Alperna när vi var i tjugoårsåldern. När vi träffas faller vi direkt tillbaka i våra gamla roller. Övergreppet har verkligen hänt. Jag var inte med själv, men jag kan faktiskt förstå både offret och förövaren.

I Cannes visades "De ofrivilliga" i sektionen Un certain regard för regissörer med ett personligt formspråk. Ruben Östlund säger att han inte är besviken över att den inte vann:

-Det är så jävla små marginaler. Och vi hade verkligen hektiska dagar i Cannes; nu förstår jag hur mycket internationellt ljus man får på sig där nere. Det är mycket tack vare Cannes som den kunde säljas till så många länder och få biodistribution i Frankrike.
Ska leva i 50 år

"Gitarrmongot" sågs av 3 500 personer, och frågan är om "De ofrivilliga", som går upp en vecka innan den förväntade storsäljaren "Vi hade i alla fall tur med vädret - igen" kommer att lyckas hitta en större publik. Ruben Östlund säger att han inte har något publikmål där han blir nöjd:

-Allt är så inriktat på att publiksiffra är lika med den korta tiden på biorepertoaren. Min förhoppning är att filmen ska finnas i folks medvetande om femtio år.

På frågan om vad han tycker om det svenska filmklimatet svarar han att hans syn förändrats:

-När vi gjorde "Gitarrmongot" såg vi det övriga Film-Sverige som vår motståndare. Nu vill vi nå ut internationellt, och då hoppas vi att det kommer fler starka svenska filmskapare. Även om jag kanske inte håller med om deras filmiska bilder.

-Jag tycker om regissörer som Jens Jonsson och Tomas Alfredson. Det är tråkigt att hela tiden bli jämförd med Roy Andersson, men visst, det är med honom jag har mest gemensamt. Annars finns det för mycket nostalgi i filmbranschen, för mycket snack om 60-talet. Vi menar att det är vad vi gör i dag som är det intressanta.
Nästa film: "Play"

Ruben Östlund skriver nu manus till nästa projekt, en film med arbetsnamnet "Play". Han vill inte prata om handlingen men säger att han ska fortsätta arbeta med samma estetik, den här gången fokuserad på en enda händelse i stället för fem. Östlunds producent Erik Hemmendorff har tidigare sagt att den nya filmen inspireras av Youtubefilmer som filmarna själva lägger ut. Inspelningen börjar hösten 2009.

Men så tillbaka till kärnfrågan.

TT Spektra: Är du ett geni, Ruben Östlund?

-Nej. Absolut inte. Jag tror att det handlar om en viss energi, att målet är att jag själv tycker det är bra. Om jag börjar göra det som andra tycker är intressant har jag övergett anledningen till varför jag blev regissör.
Annons
Annons
Annons