Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken väg tar protesterna i Iran?

Annons
Demonstrationer i den heliga staden Qom, söder om Teheran. Foto: Mohammad Ali Marizad /AP

Gatuprotester väcker hopp. Så stod det i en rubrik i Länstidningen härom dagen. Artikeln handlar om de allt mer dramatiska händelserna i Iran, landet som just nu upplever en motsvarighet till den ”arabiska våren”.

Så kallades den omfattande proteströrelse som inleddes år 2010 och som under några år svepte över ett stort antal länder med krav på demokratiska reformer och politisk och religiös frihet.

Vad hände egentligen i arabvärlden och ska det gamla persiska riket få liknande vårkänslor när Iran skakas av liknande oroligheter?

Enligt en rapport från förra året förvandlades arabvåren till höstmörker. FN:s utvecklingsfond UNDP ställde frågor till 105 miljoner ungdomar i 22 länder. Det visar sig att förbättringar hittills har uteblivit för de allra flesta. En tredjedel av de unga saknar jobb.

Men det finns också glada nyheter. Läskunnigheten ökar, särskilt bland kvinnor. Svält och extrem fattigdom minskar samtidigt som medellivslängden ökar. Organisationer som bekämpar orättvisor växer fram på gräsrotsnivå.

En möjlig slutsats är att det finns hopp om mänskligheten, även om det går långsamt. Den gamle kinesiske politikern Zhou Enlai, premiärminister 1949-1976, blev en gång ombedd att bedöma följderna av den franska revolutionen 1789. 

– Det är för tidigt att uttala sig om det, blev det korta svaret.

Situationen i Iran är just nu ungefär lika svårbedömd. Upproret är omfattande och intensivt och regeringens brutalitet och undanflykter skrämmande. Människor dör och skadas i sammanstötningarna.

Gatuprotester runt om i världen för samtidigt tankarna till 1968 års revolutionära stämningar i Sverige. Årligen vid den här tiden gör SVT en tillbakablick på händelser femtio år tillbaka i tiden. Härom kvällen var det dags för en dos nostalgi igen. ”Året var 1968”, som programmet heter, visade bilder från den tidens omfattande demonstrationer:

Olof Palme vandrar tillsammans med Nord-Vietnams ambassadör i ett protesttåg mot Vietnamkriget, studenterna i Stockholm ockuperar kårhuset och ett antal ungdomar lyckas stoppa en tennismatch i Båstad i protest mot rasistregimen i Rhodesia. I diktaturens Tjeckoslovakien börjar det ljusna, men Pragvåren och drömmarna krossas när de sovjetiska tanksen rullar in.

 Ett annat föremål för protester detta år är själva julfirandet. ”Stoppa den kommersiella julen” står det på ett av de många plakaten. Det vore inte fel att aktualisera budskapet igen, men vem demonstrerar i dag mot julen?

Antagligen har julhandeln slagit rekord varje år sedan 1968. Men Vietnamkriget tog slut, rasistregeringen i Rhodesia föll och Tjeckien och Slovakien är numera självständiga stater.

Demonstrationer har positiv betydelse, förhoppningsvis nu även i landet Iran.

Själv minns jag 1968 som det år jag skrev min allra första artikel i Länstidningen. Från Göteborg rapporterade jag om den fläkt av femtiotalsrock som förkroppsligades i Bill Haleys ankomst till Sverige. Själva konserten var en upplevelse, men rock-kungen förkunnade även i en intervju i svensk teve att ungarna hellre ville dansa och ha roligt än att springa omkring och demonstrera.

Det var ett fullständigt inopportunt budskap i den tidsanda som rådde, men det utlöste inga protester i det annars så debattlystna klimatet. Förklaringen är antagligen vårt behov av sorglöshet och glädje som komplement till engagemang, demonstrationer och aktivism.

Ett annat starkt minne från det året är Socialdemokraternas förkrossande valseger. Partiet fick 50,1 procent av rösterna. Men det var då det.

I år är det val igen och Tage Erlanders notering blir svår att slå för Stefan Löfven femtio år senare. I de två senaste valen har siffrorna för Socialdemokraterna legat strax över 30 procent.

Spännande blir det, men valresultat är lika svåra att förutspå som följderna av de politiska oroligheter som pågår i Iran och andra länder.

2018 kan bli väl så dramatiskt som 1968 och 1918.

Birger Ekerlid

Annons
Annons
Annons