Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Vågmästeri i Storbritannien

+
Läs senare
/
Ledare

London i april. Det är en solig och frisk morgon efter påskhelgen.

Premiärminister Gordon Browns bil svänger in genom portarna till Buckingham Palace i ett ärende som Brown säkert gärna hade velat vänta med: be drottningen upplösa underhuset, populärt kallat ”det ruttna parlamentet” efter alla skandaler, så att nyval kan hållas den sjätte maj, imorgon torsdag. På en skämtteckning sätter Brown pistolen till tinningen och fyrar av.

Skämtet har inte riktigt hållit. Vad som för bara några månader såg ut att bli en sedvanlig uppgörelse mellan de konservativa Tories och arbetarpartiet Labour, en envig som denna gång enligt alla tecken skulle vinnas av de konservativa, har efterhand utvecklats till en uppgörelse mellan tre i röstetal nästan jämnstora partier. I förlängningen skymtar ett politiskt systemskifte i Storbritannien.

De konservativa under den 43-årige David Cameron ligger fortfarande bäst till i opinionsmätningarna, men det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar är nyckfullt och ingen undersökning ger Cameron egen majoritet. En massa scenarier är tänkbara, men i de flesta får Storbritannien ett ”hängparlament” där Liberaldemokraterna blir tungan på vågen.

Liberaldemokraterna går framåt på missnöje med både Labour och de konservativa, men också på att partiledaren Nick Clegg fått en chans visa upp sig i de partiledardebatter som för första gången ordnats i Storbritannien. Särskilt den första debatten blev en stor framgång för Clegg och partiets opinionssiffror sköt i höjden.

Historiskt och politiskt står Liberaldemokraterna mer till vänster än till höger. Partiet är resultatet av en fusion 1988 av det gamla liberala partiet och SDP (Social Democratic Party), en utbrytning av högersinnade ur Labour 1981. En koalition eller annat samarbete med Labour ligger närmast till hands.

Men detta kan kräva att Labour offrar Gordon Brown. Brown har gjort mycket gott för landet, både som finansminister och premiärminister. Han tillskrivs äran för Storbritanniens starkaste ekonomiska uppgång efter kriget och han har fått gott betyg för sitt resoluta sätt att hantera finanskrisen. Storbritannien är mindre klassamhälle i dag än när Labour tog över 1997.

Men 13 år vid makten tär på krafterna. I valkampanjen har Brown gjort ett trött och defensivt intryck och visat dåligt humör. Det blir svårt för liberaldemokraterna att efter att ha lovat förändring stödja en sittande premiärminister som så starkt förknippas med det gamla.

Drottningen kan – om det finns stöd i de berörda partierna – gå runt problemet genom att till exempel utse den unge utrikesministern David Miliband till regeringsbildare. Miliband anses vara Labours påläggskalv, men han har konkurrenter, och Brown lär inte ge upp ledarskapet frivilligt.

Skulle Liberaldemokraterna välja att stödja Tories, är det ett tecken på att Cameron lyckats tvätta bort den stämpel av elakhet och överklassarrogans som Margaret Thatcher gav partiet och efter moderat förebild förvandla de konservativa till ett ”Labour light”. Men frågan är om det kommer att uppfattas som en förnyelse av Storbritannien att samarbeta med ett gäng politiker som bokstavligen klippts ur snobbskolan Etons kataloger och dessutom är EU-fientliga. Det blir en seglats mellan Skylla och Charybdis för vågmästaren Clegg.

Platsen framför parlamentet, som förr fylldes av plakat mot kriget i Irak, verkar ha övertagits av hemlösa som tar chansen att tälta centralt i London. En viss uppgivenhet även där alltså. Fast hur protesterar man egentligen mot budgetunderskott?

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons