Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Solidaritet föder solidaritet

+
Läs senare
/
Ledare

Ryssland förbereder en ny lag som förbjuder människor med mentala störningar att köra bil. Till listan hör transpersoner, kleptomaner och spelmissbrukare, utöver andra grupper som har en psykiatrisk diagnos.

Listan baseras på världshälsoorganisationens (WHO) diagnosmanual, ICD-10. Att just transidentiteter finns med på listan över psykiatriska störningar passar den ryska regeringen bra. Det legitimerar det korståg Putin för mot hbtq-personer, där mänskliga rättigheter kränks i namnet av att skydda Ryssland från "perversioner från väst".

Förbudet av transpersoner att köra bil kan ses som en förlängning av den lag som kom 2013, då det blev förbjudet att sprida information om homosexualitet och att bilda opinion för homosexuellas rättigheter. En kränkning kommer sällan ensam.

Jag kommer att tänka på Margaret Thatchers införande av lagen Section 28, i slutet av 1980-talet. Liksom den ryska lagen förbjöd Section 28 spridning av information om, eller uppmuntran till, en homosexuell livsstil. Lagar är normativa och restriktioner av enskilda grupper spär lätt på redan existerande fördomar. Det var inte lätt att vara queer i 1980-talets Storbritannien och det är inte lätt att vara det i dagens Ryssland.

Då fick de gayaktivister som öppet kritiserade Section 28 stöd från ett oväntat håll. Gruvarbetarfacket var pådrivande i kritiken av lagen, liksom de hade drivit igenom den första resolutionen för homo-, bi-, och transexuellas rättigheter på Labours kongress 1987.

Känner man till historien bakom tycks stödet inte lika förvånande. Under den årslånga gruvarbetarstrejken 1984-1985 startade ett gäng gayaktivister föreningen Lesbians and Gays Support the Miners, LGSM. Efter att ha upptäckt att polistrakasserier utanför gayklubbar och på den årliga Pridefestivalen minskat drastiskt drog de slutsatsen att polisen var upptagen på annat håll. De gjorde livet svårt för de strejkande gruvarbetarna som kämpade mot nerläggningar av gruvorna, och vars stödpaket ströps i Thatchers försök att svälta arbetarna tillbaka till jobbet.

Gayrörelsen och den fackliga kampen stod inför samma strukturella problem. "Thatcher, kvällspressen och polisen är emot dem. Känns det igen?" frågar den unga gayaktivisten Mark Ashton retoriskt i filmen Pride, som bygger på en sann historia om strejken och hjälpen från LGSM. 

LGSM blev gruvarbetarnas största stödgrupp, även om de fick kämpa för att det lokala gruvfacket skulle ta emot deras insamlade pengar. Det var inte en självklar allians. Machomän i gruvan som tidigt lärt sig att spotta på bögar. Hemmafruar bakom spetsgardiner som rädes den sociala ordningens förfall. Sakta byggdes relationerna mellan bögarna och flatorna som åkte ner till den walesiska landsbygden för att lämna över sin insamling, och de fackliga aktivister som såg att de hade att lära från gayaktivisternas kamp.

Människor är inte så olika ändå. Kampen för frihet, värdighet och ett drägligt liv är detsamma var den än förs, och av vem.

Filmen Pride är en historisk påminnelse om att solidaritet är ett mycket starkt vapen. När den överbryggar till synes vitt skilda grupperingar, bryts ny mark.

Mot ljuset av den fruktsamma alliansen mellan gruvarbetare och gayaktivister i Storbritannien får vi hoppas att grupper som drabbas av ryska regimens repressiva politik kan finna stöd i varandra. Och att deras kamper inte går omvärlden förbi.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons