Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

På Vita husets skrivbord

+
Läs senare
/
Ledare

Finanskrisen har på sistone helt överskuggat utrikespolitiken i den amerikanska valkampanjen. Men att man inte talar om de utrikespolitiska problemen, betyder inte att de försvunnit.

De ligger där och väntar på den nye presidenten den 20 januari nästa år. Några frågor kan inte ens vänta till dess. Medan den republikanske presidentkandidaten John McCain envist motsätter sig en tidsplan för tillbakadragandet från Irak, förhandlar hans partivän i Vita huset som bäst om en sådan med den irakiska regeringen.
Det är bråttom. FN-mandatet, som ger en legitim fasad för de amerikanska truppernas närvaro i Irak, löper ut vid årsskiftet och det kommer knappast att förlängas.
Amerikanerna kan förstås stanna ändå - hela invasionen var olaglig i folkrättslig mening - men Bushs dagar är räknade och kriget är lika impopulärt som presidenten själv. En förlängning som inte godkänts av den irakiska regeringen skulle dessutom utmana hela världen, för att nu inte tala om reaktionen bland irakierna.
Den shiitiskt dominerade regeringen i Bagdad är väl medveten om den amerikanske presidentens svåra politiska sits och kräver både en snäv tidtabell för tillbakadragandet och att USA respekterar Iraks suveränitet och jurisdiktion.
De amerikanska förband som blir kvar i Irak under en övergångstid ska inte kunna operera utan irakiskt godkännande, och begår de amerikanska soldaterna brott utanför tjänsten ska de kunna ställas inför irakiska domstolar.
Om tre år ska alla amerikanska trupper vara ute ur landet. Irak vill inte riskera att landet används som brohuvud för framtida amerikanska angrepp på Iran.
Bortsett från att kraven är svårsmälta för en amerikansk administration som vant sig vid att göra som den vill i Irak, frågar sig många vilka befogenheter Bush har att binda upp sin efterträdare. Behöver denne över huvud taget respektera ett avtal som Bush ingår med den irakiska regeringen i höst? Många demokrater motsätter sig varje förlängning av ockupationen, men planen ligger inte så långt från vad Obama krävt.
En än värre huvudvärk för den nya administrationen är kriget i Afghanistan. Det går allt sämre och skördar allt fler liv. De civila offren ökade med 40 procent under 2008, enligt statistik från FN. En fjärdedel av dem föll offer för flygattacker utförda av USA eller Natos "stabiliseringsstyrka" Isaf, som Sverige tillhör. Något som inte bidrar till de utländska styrkornas popularitet.
USA invaderade Afghanistan för att fördriva al-Qaida och deras beskyddare, talibanerna. I farten skulle man demokratisera landet och lyfta det ur dess fattigdom. Inget av detta har uppnåtts. Den militära insatsen är tio gånger större än den civila, och hjälpen når ofta inte ut i landet.
Fler utländska soldater ökar osäkerheten för alla, inklusive hjälparbetarna och civilbefolkningen. En amerikansk underrättelserapport som läckt ut beskriver läget i Afghanistan som "en nedåtgående spiral".
Den nye presidenten står inför ett komplex av utrikespolitiska utmaningar: förutom Irak och Afghanistan, den misskötta israelisk-palestinska konflikten, kärnvapenspridningen och rustningsspiralen, klimathotet, en miljard hungrande människor och en värld som tappat tron på USA:s ledarskap.
Samtidigt ska han ta det egna landet ut ur dess värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet, en kris som spritt sig i världen.
Vad gör den nye presidenten när han synat skrivbordet i Ovala rummet? Drar ett djupt andetag, slänger blommorna från George W Bush i papperskorgen, kavlar upp ärmarna - och ringer FN:s generalsekreterare?

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons