Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

När staten sviker glesbygden

+
Läs senare
/
  • Slöseri att flytta skolan, löd rubriken 1978. Slöseriet fortgår om anläggningen inte kan användas på ett bra sätt.         Dåvarande samordnaren Anders Jönsson och institutets prefekt Lars-Otto Hopfgarten var glada över Mitthögskolans flytt till Bispgården 1996, men lyckan blev kortvarig, Foto: Yngve Holmbergh.
Ledare

– Det är ungefär som att kalla in landstormen, anmärkte en person som försökte vara lustig.

Anspelningen på det gamla försvarssystemet fälldes apropå mitt återfall som ledarskribent i Länstidningen. Det är nämligen över 20 år sedan jag sist skrev en ledarartikel. De senaste årens verser i Julkalendern räknas liksom inte.

Jag svarade henom att landstormen ligger i tiden med tanke på den aktuella försvarsdebatten. Sverige övar med Nato. Ryssland uppträder hotfullt. Gotland återmilitariseras. Det är som om järnridån och Berlinmuren aldrig hade fallit. På landstormens tid vid förrförra sekelskiftet skulle de äldsta åldersklasserna ha kallats in vid det här laget.

Nu är det lyckligtvis inte allvar, utan ett helt fredligt sommarvikariat under en månad.

Och liksom förr i tiden är jag anhängare av alliansfrihet, både när det gäller försvaret och svensk inrikespolitik.

Min allra första ledare i LT skrev jag i augusti 1978. Den handlade om statliga Norra Skogsinstitutet, som föreslogs flytta de knappa fem milen till Sollefteå på andra sidan länsgränsen. Skolan i Bispgården var en viktig arbetsplats och en betydelsefull eftergymnasial utbildningsinstitution för hela norra Sverige. När den var hotad var det stor sak i Ragunda och Jämtland. Samt i Sollefteå. Dragkampen var ett faktum inför det kommande riksdagsbeslutet.

Händelsen kan ses som en symbol för den centraliseringsvåg som har rullat över landet i betydligt mer än ett halvsekel. En skola som försvinner är en marginell händelse i ett nationellt perspektiv, men om den ingår i ett större mönster leder det till betydande påfrestningar. När staten sviker måste lokala krafter och eldsjälar kämpa för överlevnad.

Så var fallet i Bispgården. Med den entusiastiske prefekten och lokalpolitikern Börje Hedman i spetsen överlevde utbildningen ytterligare några årtionden, men under 1990-talet lades den anrika skolan ned. En nära hundraårig institution gick i graven. 1996 flyttade Mitthögskolan in i lokalerna och nya förhoppningar väcktes. Politikerna jublade och talade om det största som har hänt i Ragunda i modern tid, men den lyckan blev kortvarig. Mitthögskolan tyckte att miljön inte var tillräckligt "akademisk" och lade ner utbildningen efter några år. Det ledde förstås till ny besvikelse i bygden. Dåvarande samordnaren Anders Jönsson vittnar fortfarande om att utbildningen var mycket populär bland eleverna.

I dag finns där ett skogsskolemuseum, utbildning för invandrare samt planer på en flyktingförläggning. Så gott det går försöker kommunen och de lokala eldsjälarna hålla liv i en anläggning som i grunden har mycket goda förutsättningar, inte minst tack vare närheten till attraktiva strövområden, jakt och fiske.

Förändringar behöver inte betyda att allt är kört. Landstormen behöver inte alltid kallas in, men en förutsättning är att samhället tar sitt ansvar vid svåra omställningar. När försvarsmakten flydde Östersund frigjordes kapacitet och kreativitet som kommunen i dag har mycket stor nytta av. Motsvarande satsningar borde gå att åstadkomma även i glesbygdskommuner. Under sommaren kommer innehållet i en del av mina artiklar att kretsa kring dessa frågor.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons