Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Mikrovågsugnen har varit min livlina

+
Läs senare
/
  • Under åttio- och nittiotalet ansågs mikrovågsugnsmaten vara modern. I dag är den bespottad.
Ledare

Jag har varit den som andra har kallat för hipster. Speciellt när jag bodde på Södermalm i Stockholm och bakade mitt eget surdegsbröd. Tydligen ska det vara definitionen av hipster. Särskilt i en tid då det öppnades surdegshotell på Södermalm dit ömt vårdande surdegsinnehavare (läs hipsters) kunde lämna sina sköra små älsklingar för några dagars omsorg, medan de själva tog en weekend i Barcelona eller annan valfri hipstermetropol.

Att jag själv valde att ägna dagar och veckor till att hålla liv i en surdegskultur för att jag så länge jag kan minnas varit intresserad av matlagning tycktes vara en annan femma. Vet ni förresten hur svårt det är att få till den där lilla jäsningskulturen utan att den exploderar eller självdör för att man glömmer att mata den på någon vecka?

Fram till att jag själv fick barn har jag många gånger gjort mig lustig över maten under min uppväxt. Under åttio- och nittiotalets mikrovågsera ansågs, tro det eller ej, snabbmaten vara modern.

Mina föräldrar arbetade långa dagar och kom i perioder hem långt efter middagstid. De såg alltid till att det fanns färdig mat i kyl eller frys för oss att värma på, och min sju år äldre bror fick ta ett stort ansvar för att middagen kom på bordet. Han kunde det där med mikromatlagning, och var som 11-åring med på framsidan för Allt om Mat med sitt recept på varma mackor i mikrovågsugn. Jag var mäkta stolt.

Men en gång i veckan bröts snabbmatsrutinen. Varje torsdag kom min morfar cyklandes med en gryta kalops invirad i tidningspapper i en Ica-påse på styret, eller en stor plastlåda med nystekta pannkakor på pakethållaren. Det var den riktiga, lagade maten, i mina ögon. Och det är en åsikt om mat som jag har burit med mig genom livet. 

När jag lämnade Stockholm för att bosätta mig i en by i Jämtland för ett par år sedan insåg jag att jag gick helt in i min hipsteridentitet: Den moderna gröna vågen av storstadsbor som hoppar av ekorrhjulet för att bosätta sig på landet när det är dags att bilda familj. Själv var jag ute efter ett annat sätt att leva än vad storstaden kunde ge mig. Svårare än så var det inte.

Kanske såg jag framför mig hur jag skulle stå i vårt nya liv i huset vid ån i den lilla byn, och laga mat till familjen med utsikt över grannarnas fårhage. Kalla mig gärna romantiserande, men fårens bräkande och vattnets spegling av månljuset fyller mig med ro. 

Nu blev det inte riktigt så, i alla fall inte ännu. Ett hus i stort behov av renovering och livet som småbarnsförälder innebär oerhört mycket arbete. För att inte tala om trötthet. Den självklara idén att laga min egen barnmat fick fullständigt ge vika för den lilla stund per dygn som innebar att kunna sitta ner och inte behöva lyfta ett finger, annat än att sätta på ett nytt avsnitt av Orange is the New Black. 

Jag trodde aldrig att det skulle hända, men i ekorrhjulet som det innebär att arbeta heltid, renovera ett hus och vara småbarnsförälder så har jag börjat prisa snabbmaten, för att inte tala om barnmatsburken. Och fullständigt förlåtit mina föräldrar för all snabbmat under min uppväxt. 

Det här rimmar dåligt med allt jag tror på vad gäller mat. Jag ser på mat som en förändrande kraft. Mat är politik, det är personligt, och det är den röda tråd som förenar oss med våra förfäder och vår omvärld. Vi bör välja den med omsorg.

Jag har inte gett upp hoppet om att i lugn och ro stå i köket och laga mat från grunden medan fåren bräker utanför huset. Att det återigen finns tid för den långsamma och genuina matlagningen i vardagen.

Men i denna autentiska matlagningens tidsålder måste jag lägga handen på hjärtat och erkänna: Mikrovågsugnen och snabbmaten har varit min livlina. 

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons