Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriget i Vietnam – i går och i dag

Annons

Bilden av de vietnamesiska barnen som brännskadade flyr från sina napalmbombade hem bidrog till att vända hemmaopinionen i USA mot vietnamkriget. Flickan i mitten heter Kim Phuc och 25 år och 17 operationer senare bildade hon Kim foundation för krigsskadade barn. Foto: Nick Ut/AP Code:433/9909  COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Till slut står jag där med tårarna i ögonen.

Krigsförbrytarmuseet i Ho Chi Minh City är en närmast outhärdlig påminnelse om krigets grymheter, lidanden och besinningslösa dödande.

Och det finns andra vittnesmål:

– Varför for de över haven för att anfalla ett litet folk av risodlare? frågar sig den blida fredsförhandlaren Madame Binh i boken ”Ekot från Vietnam” (2014) av Kaj Falkman.

Han var svensk diplomat när kriget var som intensivast i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Fyrtio år senare återvände han till Vietnam för att göra intervjuer och skriva om sina minnen.

Den boken blev mig en viktig följeslagare under en rundresa i Vietnam nyligen.

Ja, varför for de över haven? Det enkla svaret är att de i grunden inte hade någon aning eller handlade i blindo.

Som det där med dominoteorin, att hela Asien skulle falla under kommunismens ok om inte USA brände byarna i Vietnam och vräkte bomber, napalm och växtgifter över risodlarna.

Eller att en halv miljon soldater och teknisk överlägsenhet skulle kunna tvinga 90 miljoner människor på knä.

Som Falkman visar i sin bok hade Sovjet och Kina inte alls det inflytande som amerikanarna trodde. Och USA underskattade grovt vietnamesernas motståndsvilja, överlevnadsinstinkt och frihetslängtan. De slogs för landets självständighet.

Vietnameserna hade däremot en utmärkt dialog med det neutrala landet Sverige, som kom att spela en nyckelroll under kriget. Olof Palme var något viktigt på spåren när han i sitt berömda Gävletal 1965 började utveckla den svenska Vietnampolitiken:

”Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel”, sa han bland annat.

USA slogs således mot spöken i sin iver att ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”, ett berömt uttalande som vägledde president Lyndon B Johnson under de många upptrappningarna av kriget under 1960-talet.

Är det samma typ av krigsretorik vi hör i dag när Donald Trump hotar att förgöra Nordkorea? Var det samma visa när George W Bush släppte in trupper i Irak för att leta massförstörelsevapen som inte fanns?

Och vad tänkte Harry Truman på när han 1945 lät fälla atombomber över Hiroshima och Nagasaki trots att han visste att freden var inom räckhåll?

När det gäller presidenterna Truman, Eisenhower, Kennedy, Johnson och Nixon formulerar Falkman sin kritik så här:

”Fem främlingar som hade Asien i sina händer utan att vara vuxna ansvaret.”

Med okunnighet, naivitet och lögner gav sig USA in i ett krig som var en tragedi för både USA och Vietnam. Jämfört med de amerikanska presidenter som startade och trappade upp kriget framstod Vietnams ledare Ho Chi Minh som en klok, ansvarstagande, humanistisk och intellektuell gigant.

Vilket ansvar har USA för utvecklingen i Vietnam i dag? Under sin Asienturné nyligen bedyrade den nuvarande presidenten Donald Trump och de kommunistiska ledarna att de båda länderna ska samarbeta och göra affärer.

Det får ses som ett framsteg med tanke på att det dröjde ända till 1994 innan USA avskaffade bojkotten mot Vietnam och att de länge vägrade att bidra till återuppbyggnaden av det krigshärjade landet. Nu har de båda länderna tecknat omfattande handelskontrakt, men Vietnam behöver också humanitär hjälp och akuta insatser för att förebygga naturkatastrofer. Det är en händelse som ser ut som en tanke att en kraftig tyfon härjade landet när klimatförnekaren Donald Trump anlände till staden Da Nang.

Jag återvänder till krigsminnesmuseet. Vid entrén sitter några förvridna människor som är allvarligt skadade av det avlövningsmedel som USA spred över Vietnam. Missbildade barn i andra, tredje och fjärde generationen är levande vittnesbörd om de skador som giftet orsakade. På andra håll i landet dör människor av exploderande landminor. Kriget i Vietnam fortsätter att döda och skada även i dag.

Vietnam kan samtidigt peka på en enastående ekonomisk och social utveckling under de senaste decennierna.

Där finns en öppenhet mot omvärlden och en försoningsattityd mot forna fiender som får betraktas som anmärkningsvärd med tanke på landets koloniala historia.

Birger Ekerlid

Annons
Annons
Annons