Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Jag kan flyga men är ändå lite rädd

+
Läs senare
/
Ledare

Häromdagen cyklade jag in i en buss. Inget märkvärdigt med det, varje år skadas massvis med cyklister i trafiken. Efter olyckan har jag fortsatt att cykla som vanligt utan några tecken på posttraumatiska stressreaktioner. Däremot har jag aldrig störtat med ett flygplan, fast man lätt skulle kunna tro det. För varje gång det drar ihop sig till en resa i luften börjar det pirra i magen. Nästa vecka är det dags. Hur ska det gå den här gången, vilken slags flygplansmodell reser vi med, passerar vi över hav? Vad rädslan beror på vet jag inte, kanske är det känslan av att vara utlämnad till två eventuellt skittrötta piloter, kanske vetskapen att undergången är så gott som hundraprocentig om det smäller.

Flygrädsla är bara dumheter, men det här handlar inte om förnuft utan om motsatsen, hjärnspöken.

När kaptenen förklarade att vi kommer att möta turbulens över havet mellan Grönland och Island var inte första tanken ”Skönt!” utan ”Kunde inte turbulensen ha kommit över Grönland istället, då hade vi kunnat försöka göra en Gottröra och glida på isen”. Att slå ner i havet är i värsta fall som att kollidera med en betongvägg. Det lärde jag mig när John F Kennedys son dödsstörtade med sitt lilla plan utanför den amerikanska östkusten.

Enda gången man känner sig hyfsat trygg i kabinen är när det finns medpassagerare som är dubbelt så rädda som en själv. Vid en inflygning mot ett blåsigt och molntungt Arlanda var jag placerad bredvid en kille som förträngde obehaget genom att spela luftgitarr frenetiskt. Och kompisen som slöt ögonen och började med meditativa andningsövningar, långa och djupa andetag genom näsan, för att koppla bort turbulensen. Då känner man sig själv som värsta klippan.

Som flygrädd minns man sina flygresor vilket gör att skräcken ackumuleras: när andra resenärer kommer ihåg Manhattans skyline och Thailands vita stränder minns jag de gälla skriken när det började skaka över Atlanten eller när natten nästan blev till dag på grund av ett galet åskväder över Centralasien.

Till saken hör att jag en gång tiden sökte till pilotgymnasiet. De första proverna gick bra, men hos flygpsykologen blev det stopp. Med omdömet ”Du borde bli politiker” krossades pilotdrömmarna. Och det var nog lika bra det.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons