Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Glädje genom livet

+
Läs senare
/
  • På Bokhöjdens demensboende har de äldre fått sällskap av tre hönor och två tuppar. Åldringsvården kan och bör fokusera mer på människans mänskliga behov.
Ledare

Det skulle behövas en kulturrevolution för att komma till rätta med alla brister i äldres läkemedelsbehandling, säger överläkaren och geriatrikern Yngve Gustafson till tidningen Läkemedelsvärlden.

I sju artiklar har LT granskat läkemedelsanvändningen bland äldre i länet. I färggranna staplar har vi kunnat utläsa hur gamla på kommunala boenden ofta får både lugnande, sömn- och laxermedel. På äldreboendet Barkgården i Östersund ges 100 procent av de boende laxermedel, till exempel.

Att gamla får mycket mediciner är ingen nyhet, men det gör inte saken bättre. Yngve Gustafson, som är professor i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar), ifrågasätter läkemedelsanvändandet inom äldrevården. Enligt honom behandlas ofta symptomen, i stället för de bakomliggande orsakerna. Att skriva ut sömnmedel för sömnstörningar kan vara livsfarligt, varnar han. Hos äldre kan störningen bero på sömnapnésymptom och människor kan bli dementa på grund av syrebrist i hjärnan som uppkommer under andningsuppehållen när de förlängs med sömnmedel.

Och det allra mest försummade problemet är, enligt Gustafson, depression. ”Ofta ställs inte diagnosen, den gamla söker för värk och sömnproblem, är förstoppad eller har ont i magen”.

Hans observationer träffar rakt i hjärtat, för ålderdomen berör oss alla. I stället för att se människans behov, försöker vi att anpassa henne efter den verklighet vi har skapat. Vi stoppar i henne piller för att hon ska sova på natten, för att hennes ångest och oro inte ska störa andra, eller tänja på redan begränsade resurser.

Tänk om en förälder skulle ge beroendeframkallande sömntabletter till ett barn som inte sover på natten, eller om personalen på förskolan tyckte att barnen var så stökiga att de behövde lugnande. Det brukar sägas att föräldrar vet bäst vad deras barn behöver. Men vem vågar veta åt de gamla?

Dessvärre har diskussionerna kring vården kört fast, någonstans i den där omtalade kissblöjan. Det finns så mycket annat vi skulle behöva prata om! Och både de gamla och deras anhöriga borde delta i samtalet.

Vårdpersonal kan sina mediciner, men skulle behöva bli bättre på alternativen. Fysisk aktivitet, beröring, samtal, kreativa miljöer, sång och musik – att åldras behöver inte vara deprimerande. Livsglädje är ett bra ledord för ålderdomen, men hur kommer vi dit? Ja, var börjar kulturrevolutionen?

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons