Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönika: Staten har en roll att spela i akuta kriser

/
  • Förre Saabägaren Victor Muller på väg in till rätten.
Ledare

Annons

Så kom till sist en dom. I fyra år har tre Saabtoppar suttit på de anklagades bänk. För två av dem inleddes det hela med ett förnedrande gripande, avvisitering helt nakna, och övernattning i en fängelsecell. Alla friades i Vänersborgs tingsrätt - på alla punkter.

I skrivande stund vet vi inte om domen överklagas, så det kan förstås hända att sista ordet inte är sagt än. Om inte annat har Ekobrottmyndigheten sitt något skamfilade rykte att skydda. Ännu ett rejält bakslag för den alltså. Och det i en dom som gällt relativt små summor och människor som inte anklagats för att i någon större utsträckning ha försökt berika sig själva.

Redan tidigare har myndigheten fått ett bakslag i detta mål genom ett skattemål som gav förre Saabägaren Victor Muller rätt i att han inte skulle skatta i Sverige.

Det säger en del om en lagstiftning där välbeställda kan undgå skatt. Men den som tycker det bör då snarare se till att lagen ändras.

Politiskt är det inte domen i sig som är mest intressant. Det är allt som hände tidigare.

Saab ägdes i ett par decennier av amerikanska General Motors, GM. Saab blev aldrig någon vinstmaskin. Tvärtom redovisades ständiga förluster. Något som, när den akuta krisen kom, inifrån företaget beskrevs som ett sätt för GM att undvika skatt i Sverige.

När finanskrisen bröt ut 2008 och GM hamnade i kris så grep den amerikanska staten in som majoritetsägare. Men Saab såldes till holländaren Muller, en man med stora idéer och mycket lite kapital bakom sig.

Den dåvarande svenska regeringen stoppade ett försök att låta en rysk affärsman med tvivelaktigt rykte gå in som finansiär. Och där tog sagan om märket Saab slut, vad gäller privatbilar.

Nu finns en spirande elbilsverksamhet kvar med kinesiskt kapital bakom. Vi kan förstås hoppas att det slår väl ut. Men nog är det märkligt att den svenska staten inte vågade göra som den amerikanska när krisen blev akut.

Jag har svårt att tro att staten långsiktigt skulle vara speciellt bra på att driva bilfabriker. Men att låta allt detta kunnande försvinna i en akut kris är tvivelaktigt. Den politiskt betingade beröringsskräck det handlar om är dyr.

Det hela blir inte mindre märkligt när dåvarande näringsministern Maud Olofsson (C) i samma veva gjort två enorma strukturaffärer. Dels Vattenfalls köp av holländska gasföretaget Nuon, som med facit i hand har kostat det statliga svenska företaget över 50 miljarder kronor. Dels sammanslagningen av den svenska och danska Posten till ett gemensamt bolag, Postnord.

Jag ska villigt erkänna att jag personligen trodde på den sistnämnda idén då den gjordes upp. Men min kunskap som skribent är förstås rudimentär jämfört med vad en ansvarig minister borde ha känt till. Nu vet vi att också denna Olofssonska skapelse blivit dyr för skattebetalarna.

Vad blir då slutsatsen? Staten ska undvika risktagande på de fria marknaderna. Men man ska heller inte vara för passiv. Se hur det gick med varvsindustrin på 70-talet, säger marknadsfundamentalisterna. Se då hur SSAB klarade sig tack vare statligt ingripande, säger jag. I akuta kriser har staten en roll att spela - även när det gäller industrin.

Annons
Annons
Annons