Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Gästkrönika: Det absurda valet – heltid eller hälsa

+
Läs senare
/
  • Kommunals kampanj ställde motfrågan jag hade behövt ställa min chef. Ska inte kvinnor i välfärdsyrken ha en arbetsmiljö som gör det möjligt att både jobba heltid och behålla hälsan? Eller ska kvinnor behöva välja mellan heltidslön eller en kropp som håller en yrkeskarriär och gärna några år därefter?
Ledare

"Jag brukar inte rekommendera mina anställda att jobba heltid."

Jag hade inte ens fyllt 25 år. Jag hade haft en eller ett par dagars sjukfrånvaro under hela min då inte jättelånga, men ändå fleråriga yrkeskarriär. Jag hade känt ryggen protestera vid ett par omöjliga lyft av kroppar förlamade av sjukdom och ålderdom. Jag hade haft svårt att sova ett par gånger för att adrenalinet fortfarande pumpade, när jag kom hem efter avslutat kvällspass och ställde klockan på 05.30 för att jobba morgon dagen efter. Men jag hade nog aldrig tänkt att jobbet skulle kunna göra mig sjuk.

Min nya chef berättade på medarbetarsamtalet att hon trodde att en åttioprocentig tjänst var vad jag skulle klara av, utan att gå sönder. Det fysiska tempot och den psykiska utmaningen sliter, sa hon.

Jag såg mitt lönekuvert framför mig. Jag såg pensionen. Jag tänkte att min chef var galen och att jag minsann skulle klara av att jobba heltid. Jag var en stark person.

Men det är klart att det är bra om du kan. Sommaren ser ju tajt ut.

Flera år senare såg jag fackförbundet Kommunals kampanj. De lät en personlig tränare följa undersköterskor som jobbade dag och natt, i hemtjänsten och på äldreboendet. Påklädning i säng, förflyttning från rullstol till toalett, bäddning av säng efter säng och lyften från golvet när någon fallit omvandlades till ett sexton minuter långt träningspass för att vissa hur tufft det är för kroppen att jobba i vården.

Kommunals kampanj ställde motfrågan jag hade behövt ställa min chef. Ska inte kvinnor i välfärdsyrken ha en arbetsmiljö som gör det möjligt att både jobba heltid och behålla hälsan? Eller ska kvinnor behöva välja mellan heltidslön eller en kropp som håller en yrkeskarriär och gärna några år därefter?

Jag ställde inte de frågorna. Jag tänkte i stället att min kropp var stark. Att jag var en stark person. Och att jag minsann skulle klara av det. Att jag inte tänkte låta min lön eller min pension sänkas med en femtedel för att en chef påstod att det där jobbet var för tufft.

Den ingången i ett samtal om arbetsmiljö är absurd. Att den första verklighetsbeskrivningen som ges är att det är omöjligt orka med en heltidstjänst och lägga över ansvaret på mig. Och att vi samtidigt, om vi orkar, belönas med imponerade beskrivningar av vår insats, för att vi förmår att pressa kroppen och tiden och själen i den där omänskliga arbetsmiljön.

Själva tanken om att det är mitt egna individuella ansvar att orka med och därför själv behöva välja mellan att ta en ekonomisk smäll eller en mer fysisk sådan, längre fram, splittrar mig. Och inte bara mig. Splittrar oss. Den ställer undersköterskor mot undersköterskor. Sjuksköterskor mot sjuksköterskor. Barnmorskor mot barnmorskor. De som orkar, och de som inte gör det. De som jobbar heltid och täcker upp. De som blir sjukskrivna och därmed vet om att de orsakar luckor på en redan underbemannad arbetsplats. De som går ned i tid och aldrig kommer kunna leva på sin pension.

Jag minns att jag svarade att jag var en sådan som orkade.

Jag önskade att jag skulle sagt att det var ledningens jobb att se till att vi fick utrymme att orka.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons