Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Fördel arbetsgivarsidan

+
Läs senare
/
  • Löntagarna vill ha trygghet, arbetsgivarna flexibilitet. Trots att arbetsgivare och regering gör sitt bästa för att avpolitisera debatten, går det aldrig att komma runt det faktum att arbetsmarknaden är en enda stor intressekonflikt. Foto: Axel Öberg/SvD/SCANPIX
Ledare

Det kom ett pressmeddelande häromveckan som berättade att skatter och avgifter är de enskilt största tillväxthämmarna, enligt företagarna själva.

Det där sista är inte obetydligt; fråga 20 lärare om det största problemet med deras anställning och en hel del skulle antagligen svara lönen. En deltidare skulle kanske säga den otrygga anställningsformen (efter skatter och avgifter kommer arbetsskyddslagarna på andra plats när företagarna listar de främsta tillväxthindren).

Att det finns ett konfliktförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare är inget nytt. Det nya är möjligen att arbetsgivarens perspektiv har blivit den naturliga utgångspunkten för att analysera förhållandena på arbetsmarknaden. I stället för att erkänna intressekonflikten försöker man att sudda ut motsättningarna med hjälp av vetenskap, forskningsrapporter och Anders Borg. Så heter det att låg löneutveckling och svag anställningstrygghet för unga leder till ekonomisk utveckling och en dynamisk arbetsmarknad.

Visst finns det mycket forskning om arbetsmarknadens funktionssätt, men också där lyser den grundläggande konflikten igenom. Fråga LO-ekonomerna och kollegorna på Svenskt Näringslivs om las betydelse och svaren kommer att bli diametralt olika.

Mot varje kraft svarar en annan lika stor och motsatt riktad kraft, enligt Newtons tredje rörelselag. Arbetsmarknaden är inte fysik (även om just den tredje rörelselagen svarar mot något slags idealtillstånd) utan en balansgång mellan olika intressen. I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha.

I höst drar den stora avtalsrörelsen igång, och som vanligt kommer parterna att positionera sig genom olika mer eller mindre aggressiva utspel. Ja, tuppfäktningen har redan börjat: Svik inte de arbetslösa, säger Svensk Handel, som hoppas slippa en roffarmentalitet i förhandlingarna (”facklig huggsexa”). Längst går Almega som förordar ett tioårigt (!) ökningsstopp för lägstalönerna.

Att facket skulle acceptera samma nivåer i dag som under värsta lågkonjunktur är knappast troligt. Problemet är inte heller de huvudlösa utspelen inför förhandlingarna, de hör liksom till spelet. Problemet är att arbetsgivarnas krav börjar betraktas som etablerade sanningar i stället för partsinlagor.

Apropå partsinlagor och Anders Borg. När till och med vår finansminister börjar ha synpunkter på lönebildningen, då vet man att tiderna håller på att förändras.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons