Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För palestinierna är läget fortsatt ohållbart

/
Ledare

Annons

Det berömda året 1968 kan med visst fog sägas ha börjat redan 1967. I USA hade vi "Summer of Love" kombinerat med rasbråk och medborgarrättsrörelse. I Västtyskland inleds studentoroligheterna, och i Mellanöstern inleds en 50-årig ockupation som ännu förhindrar alla fredsinitiativ.

I juni för 50 år sen bröt det så kallade sexdagarskriget ut. Israel gick till attack mot grannländerna av rädsla för att i sin tur först bli attackerat av trupper från Egypten, Jordanien och Syrien.

Sex dagar senare hade man erövrat både Sinai, Gaza och Västbanken.

I Sverige var stödet för detta nästan unisont. Minnet av Förintelsen var väldigt levande. Och för den i Sverige regerande socialdemokratin sågs den judiska statens styrande partivänner som socialistiska föredömen med sina jordbrukskollektiv, kibbutzerna. Att Israel var en kolonial skapelse var det inte många som hade uppfattat då.

Ännu 50 år senare lever nära tre miljoner palestinier under en ockupation som fördöms av hela världen, utom av det USA som tillåter israelerna att göra lite som de vill. De trots allt ambitiösa försök till fredsavtal som USA gjort, har alla strandat på att man inte förmått att ställa krav på ockupanten.

Om dåtidens sekulära regimer hade haft större chans att lösa konflikter som denna än dagens alltför ofta religiösa omgivning, så gäller det inte denna konflikt. Det faktum att Israel ockuperade också östra Jerusalem blev ett extra hårt slag mot varje tänkbar fredlig lösning.

Det enda tänkbara är att i Osloavtalets anda låta Jerusalem får bli en stad för både kristna, judar och muslimer. Men dit är det långt. Mycket långt.

Faktum är att den israeliska fredsrörelsen är väldigt trängd. Ockupationen har pågått så länge att många israeler inte ens vet att Västbanken inte är en del av Israel. 60 procent av de unga israelerna mellan 18 och 29 år tror att detta är Israel.

Israel har blivit ett samhälle där "de andra" - palestinierna - inte finns. I varje fall förnekas de sitt människovärde. Bara så kan man förklara behandlingen av dem.

När palestinier från Betlehem ska ta sig till jobben i grannsamhället Jerusalem så tvingas de passera något som liknar rastgårdar till ett fängelse. Innan de kommer dit tvingas de gå intill den flera meter hög mur som skiljer Västbanken från Israel. Den har byggts helt utan hänsyn till de palestinier som bor där.

Också israeler i fredsrörelsen kallar systemet för apartheid.

Många eller de flesta israeler tycker sig i dag kunna leva med sin situation. Men för palestinierna är läget ohållbart. Så ohållbart är det att en och annan faktiskt hoppas att Donald Trumps presidentskap ska innebära en förbättring för dem.

Jag har mycket svårt att tro det. Men när allt hopp om förbättring är ute kan varje förändring verka attraktiv.

I dagens Sverige har de flesta övergett den blinda tro på Israel som fanns här för 50 år sen. Vi vet att palestinierna finns och vi måste framhärda i vårt stöd för en fredlig lösning där de två folken kan leva sida vid sida.

Annons
Annons
Annons