Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Finns det plats för två tankar i huvudet på samma gång?

/
Ledare

Kan man fördöma åsiktsförtrycket, aggressionerna mot Ukraina, propagandan och annekteringen av Krim och samtidigt ha förståelse för att Ryssland känner sig trängda av Natos utvidgning?

Svaret verkar vara nej. Inte utan att anklagas för att gå Putins ärenden. Just nu är det inte läge för nyanser i den säkerhetspolitiska debatten.

Det fick Hans Blix erfara för en tid sedan. Blix är ingen dununge. Han blev världsberömd när han som chef för FN:s vapeninspektion fick i uppdrag att leta massförstörelsevapen i Irak. Blix hittade inga. Han sade som det var och stod fast vid sitt ord, hårt ansatt av krigshetsande stormakter.

Under ett seminarium på Utrikespolitiska institutet nyligen var den gamle sanningssägaren framme och förstörde stämningen igen.

Under seminariets frågestund framförde Blix synpunkten att vi måste försöka förstå Rysslands oro för ett expanderande Nato. Annekteringen av Krim, Georgienkriget och angreppen mot Ukraina är olagliga aktioner som ska fördömas och mötas med sanktioner.

Men i ett längre perspektiv är det inte Ryssland som expanderar. Det är Nato.

DN:s ledarredaktion gick i taket och anklagade Blix för att vara företrädare för "Putins svenska stödbataljon".

I Sydsvenskan anklagade ledarskribenten Per T Ohlsson en annan veteran i diplomatkretsar, Sven Hirdman, för att vara "den nyttigaste av Rysslands nyttiga idioter". Hirdman, Blix och en tredje ansedd diplomat, gamle FN-ambassadören Rolf Ekéus, ifrågasatte nyligen rysskräcken i en debattartikel i DN. Deras linje är att ett medlemskap i Nato inte löser Sveriges säkerhetsproblem och att frysta relationer till Ryssland inte bidrar till avspänning i Östersjöområdet.

Hirdman, Blix och Ekéus anser inte att vi ska förringa det ryska hotet, men inte heller överdriva det. Risken för ett storskaligt krig är obefintlig, menar de. Den ryska militära budgeten är 80 miljarder dollar om året. Den amerikanska 600 miljarder. Som Hans Blix säger: "Putin må ha sina galna sidor, men han är ingen självmordskandidat".

Men argument som bygger på fakta biter inte längre i debatten, uppenbarligen. Mattias Göransson beskriver i senaste numret av magasinet Filter nervositeten som sprider sig och hur den göder konspirationsteorier. Ett sabotage mot en tv-mast utanför Borås kopplas ihop med tekniska problem på Arlanda. Två tecken som blir till "stresstest" och "kalkylerade angrepp" från främmande makt.

I debatten vimlar det av lösa påståenden. Bonniers reportagesajt KIT skriver om "starka krafter som vill att så många som möjligt, både i Sverige och andra länder", ska börja tvivla på ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård 2014. Men faktum är att Försvarsmakten själva erkände att det bärande beviset för kränkningarna inte höll. De ljud man först trodde kom från en främmande ubåt visade sig komma från en svensk källa. Tvivlet såddes av Försvarsmakten själva.

"Starka krafter" hade också stor nytta av publiciteten kring ubåtsjakten. Kort tid efteråt sköt riksdagen nämligen till 10 miljarder för en order på nya ubåtar från Saab Kockums.

Vi får inte glömma att militären har ett eget intresse av att överdriva en hotbild för att få loss resurser till försvaret. "Militären är ett särintresse" sade Fredrik Reinfeldt en gång.

Hans Blix oroas över att alla i dag verkar tävla om att gå militären till mötes. Politikernas roll är att värdera vad militären säger, men i dagens upphetsade debattklimat är det många som ser en möjlighet att locka röster på skarpa uttalanden mot Ryssland.

Det är svårt att vara källkritisk när det gäller säkerhetspolitik. Det mesta kommer från anonyma källor. De som för uppgifter vidare riskerar att bli utnyttjade som nyttiga budbärare. Det gäller i all psykologisk krigföring - och det gäller åt båda håll.

Dessutom lever försvarsindustrins företrädare, delar av det politiska etablissemanget och militären sedan urminnes tider i symbios med varandra. Det är svårt att hitta oberoende och sansade röster och bilda sig en egen uppfattning.

I slutändan handlar det om att välja vilka man litar på. I valet mellan militärhistoriker med förflutet i armén och FN-ambassadörer som arbetat med nedrustning, väljer jag utan tvekan de sistnämnda.

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons