Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Får man krisa i fred?

+
Läs senare
/
Ledare

Utbudet av sjukhus-, polis-, brandkårs- och ambulans-tv har exploderat på senare år. Jag gissar att "Cops" är den dramaturgiska förebilden för dessa produktioner, polisserien som i över 20 år har dokumenterat USA:s våldsamma baksida. Som svensk kan man reagera över den närgångna exponeringen av människorna som flimrar förbi i "Cops"-avsnitten. Det brukar inte vara några smickrande personporträtt.

De svenska verklighetsserierna är inte lika närgångna; brottsmisstänkta brukar till exempel ha förvrängda röster och maskerade ansikten. Trots återhållsamheten är det uppenbart att programmakarna eftersträvar ett visst spänningsmoment. Det är inte Utbildningsradion som står bakom produktionerna, om man säger så. En typisk cliffhanger: "Efter pausen: Poliserna Erik och Pelle får ett larm om ett pågående bankrån". Som tittare återkommer man såklart efter reklamavbrottet för att se om det var något rån. Dragna vapen? Och så blir man besviken när det visade sig vara ett falsklarm ... Att följa en patient som har fått en sticka under nageln är inte lika rafflande som när ett helt akutteam kraftsamlar för att rädda livet på en allvarligt skadad patient. Denna tysta – och cyniska – överenskommelse mellan tittare och produktionsbolag riskerar att leda till publicistiska övertramp. Man låter kameran rulla, när den egentligen borde ha stängts av.

Organisationen "Centrum för rättvisa" har anmält ett tolv landsting, däribland Jämtlands, för att ha kränkt patienters personliga integritet i samband med inspelningar av sjukhusserier. Det är bra att det blir en diskussion kring de publicistiska gränsdragningarna.

Våld, blod och död må vara underhållande, men det är också djupt personligt.

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons