Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Löfgren: Låt mig slippa ducka för flygande mortlar och fallande istappar

Annons
AP Photo/The Register-Guard, Chris Pietsch

Hela vårvintern har jag gått lite längre ut på trottoarerna, längs trottoarkanten, ut mot vägen; aktivt försökt hålla mig en bra bit utom riskområdet för fallande istappar från hustaken.

Detta för att försena den lika oundvikliga som dråpliga död som jag känner lurar i vassen.

Jag minns att mina yngre kusiner, 19 och 21 år gamla, blev förvånade när jag tidigare i vintras berättade för dem om att jag gick runt med just den här känslan: att jag är dömd att förolyckas under rent gyckelartade former. De förstod inte varför jag förlikat mig med tanken på att mina dagar snart kommer att vara räknade på grund av en istapp som faller från ett tak eller – när våren är kommen och istapparna bortsmälta – på grund av att ett bråk urartar så till den milda grad att någon kastar en mortel ut genom ett köksfönster som sedan landar i min sköra, förbipasserande hjässlob.

Men det är den typen av olycka jag går och väntar mig och som jag försöker skjuta framåt i tiden genom att gå försiktigt, längst ut på trottoarerna.

Och jag tänker att när jag väl ligger där utslagen på gatan – vådaskadad av istapp eller mortel – så skulle folk skynda till, kanske lägga mig i framstupa sidoläge, men med största säkerhet oja sig över vilken otur jag haft som stått just där, just då, och råkat ut för denna vådliga dråplighet. Då skulle jag vinka någon till mig, låta personen luta örloben mot min näbb och med mina sista andetag så skulle jag väsa fram en viskning om att "det är lugnt”, följt av ett sista rosslande konstaterande om att ”nu är jag plus-minus noll".

Det är så jag tänker: att den tur jag har haft inte bara borgar för att jag har länsat mitt livslånga turkonto – nej, utan att turen jag haft kommer behöva nollställas med konkret otur av dödlig utgång.

Jag har nämligen haft den oerhörda turen att få ett förstahandskontrakt till en hyresrätt i Stockholms stad. Den o-er-hör-da turen har jag haft. Tvingas-karma-kompensera-med-sitt-liv-i-dråplig-olycka-turen.

Det är nästan så att man skäms lite när man berättar om sin bostadssituation för sina vänner i den här staden; drivna kamrater som verkligen klamrar sig kvar – med näbbar och klor och selfie-belupna Blocket Bostad-annonser – i en storstad som av allt att döma inte verkar vilja ha dem där. Jag har vänner som lärt sig att Lucky Luke-flytta snabbare än sina egna skuggor i ett ständigt hoppande mellan olika andra- och tredjehandskontrakt och vänner som gömt sig kvar som icke-studerande vålnader i sina gamla studentlägenheter.

Och jag vet att jag inte hade haft det drivet, att jag inte orkat jobba så hårt bara för att bo.

Foto: Jessica Gow / SCANPIX SWEDEN

Det är ju trist att vi ordnat det så: att det är upp till den drivna individen att lösa det för sig, bäst den kan och orkar. I en ETC-text från tidigare i vintras sammanfattade frilansjournalisten och författaren Kent Werne läget med att vi systematiskt ersatt "allmännytta med egennytta". Han beskriver pedagogiskt hur vi haft den här marknadsorsakade typen av bostadskris tidigare – och hur den då löstes av att "progressiva politiker" fick chansen att "realisera visionen om ett rättvist och demokratiskt medborgarhem".

Det går att göra igen. Men inte om vi låter marknaden fortsätta styra.

För visst byggs det i Sverige, men det byggs inte bara för lite – utan det byggs på tok för dyrt. Så dyrt att folk inte har råd att bo i de nya lägenheterna. Så dyrt att nyproducerade lägenheter står tomma – mitt i den skriande bostadsbristen. 600 000 bostäder behöver byggas innan 2025, men nu viker byggkonjunkturen – på grund av att marknaden för dyra lyxlägenheter är mättad. Och det är denna typ av lägenheter som marknadskrafterna helst bygger.

Nästan en kvarts miljon unga vuxna bor ofrivilligt hemma hos sina föräldrar, enligt Hyresgästföreningen, och jag kan inte förstå varför det här inte är en av våra allra största valfrågor.

Mina nyvuxna kusiner behöver kunna flytta hemifrån – och jag vill kunna gå på Stockholms gator utan att behöva skydda skalpen mot imaginärt flygande mortlar och istappar.

Mer läsning

Annons