Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Det globala kapitalet tar över

+
Läs senare
/
Ledare

Staten ska inte äga bilfabriker, trumpetar vår käcka näringsminister.

 Hon menar förstås svenska staten. Om amerikanska, franska, tyska eller kinesiska staten äger svenska bilfabriker eller andra svenska arbetsplatser är det tydligen helt i sin ordning.

Om svenska staten av ideologiska skäl inte ska äga några företag alls, om AP-fonderna numera är direktörsstyrda och hellre placerar kortsiktigt utomlands än i det svenska näringslivet och om familjen Wallenberg mest ägnar sig åt att realisera de värden som skapats av tidigare generationer och leva på avkastningen, vilka är det då som ska äga de svenska företagen? Det globala kapitalet förstås – inklusive en flock internationella äventyrare som varken har pengar eller kunnade och som påminner om de ”entreprenörer” som på sin tid drog runt i de svenska glesbygderna och lyfte lokaliseringsbidrag.

Saabs nya och av regeringen välsignade ägare får hänföras till den senare kategorin. En luspank holländsk affärsman med skamfilat rykte som ägnat sig åt att – med förlust – tillverka en handfull sportbilar om året. Bakom honom en rysk finansman med ännu dunklare bakgrund. Ryssens enda koppling till bilbranschen förefaller vara att han en gång ägt en Saab som han gillade. Vi får hoppas att svenska staten slipper lösa in miljardlånet från EU.

Härom dagen undertecknades en del av de papper som överför ägandet av Volvos personbilstillverkning från Ford till Geely, en liten hittills okänd biltillverkare i Kina. Näringsminister Olofsson sken som en sol över att Volvo nu sålts till ”Kina” och statsminister Reinfeldt konstaterade lojt att det är ”naturligt” att ägandet över en viktig del av den svenska fordonsindustrin nu flyttas från USA till Kina, så som tiderna ser ut.

Synar man affären närmare, finner man att huvudägaren visserligen är kines och har verksamhet i Kina, men att Volvo kommer att ägas av bolag som är registrerade på Caymanöarna respektive Jungfruöarna, två välkända skatteparadis. Vem satsar egentligen kapitalet? Och vad får Volvo ut av det hela?

Den kapitalistiska fasaden utesluter inte att affären i praktiken har gjorts upp med den kinesiska staten, alltså den kommunistiska regimen i Peking. Det finns emellertid en fördel: med ”Kina” som ägare vet vi åtminstone vilka som i fortsättningen drar i trådarna när Volvos produktion flyttas hit eller dit. Det är mer än man kan säga om det globala kapitalet i allmänhet. Men det är verkligen inte oproblematiskt att stora svenska företag hamnar i händerna på en regim som censurerar internet, förbjuder fackföreningar och fnyser åt sådant som demokrati och mänskliga rättigheter.

Så komplicerad kan ägarstrukturen bakom tiotusentals svenska jobb bli, sedan både svenska staten och det gamla svenska industrikapitalet abdikerat. Rader av svenska företag har redan vandrat den vägen – Pharmacia, Astra, Scania och så vidare. Fler står på tur.

Det behöver inte vara fel med utländska ägare till de svenska företagen, så orkeslösa som de gamla ägarna blivit. Men när vi utan att reflektera släpper kontrollen över de storföretag som vi byggt upp i Sverige under många årtionden, lämnar vi också ifrån oss kontrollen över vår ekonomi och våra utvecklingsmöjligheter.

Varken Kina eller hedgefonder i London köper våra fabriker för att rädda svenska jobb. Man köper dem för att tjäna pengar på dem, eller omvandla dem till tillgångar för det egna landet. Visst måste svenska företag fortsätta växa på den internationella marknaden, inklusive Kina. Men de behöver inte ägas av Kina för det!

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons