Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Alltså måste något göras

+
Läs senare
/
Ledare

Pessimismen är stor inför FN:s klimattoppmöte i sydafrikanska Durban. Något bindande avtal av den typ som det utgående Kyotoavtalet innebar är inte i sikte. I stället kommer dragkampen att fortsätta på temat vem som bär det stora ansvaret. Att afrikanerna inte ser sig som särskilt ansvariga är lätt att förstå, även om inte minst Sydafrika har ett ansvar genom sitt kolberoende. Hela kontinenten står ändå bara för 3,7 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Ändå är afrikanerna mer beroende än de flesta av att klimatet inte urartar, eftersom jordbruket är just väderberoende.

Hur har vi det då med Kina som står utanför Kyotoavtalet? Det är ett faktum att Kina som inte omfattas av Kyotoavtalet som slöts för 14 år se da n, sen dess blivit den nation som står för världens enskilt största utsläpp. Man släpper ut mer än USA som också ställt sig utanför avtalet som till sist ändå trädde i kraft 2005.

Kina förbinder sig nu visserligen att minska utsläppen i förhållande till BNP med 40 procent. Men med tanke på den enorma tillväxten i landet så innebär det ändå ökade utsläpp. Ska de därför tvingas in i ett avtal? Vem ska i så fall tvinga kineserna? Hur som helst är det inte rimligt att neka dem den utveckling till välfärd som västvärlden tillåtit sig med en teknik som förstås varit betydligt farligare för klimatet än dagens. Nej, det kan vi inte.

Vi får nog till att börja med inse att de tyngre bördorna måste läggas på västvärlden. Speciellt oroande är det att USA är så passivt. Fast även där talar de politiska realiteterna för att det bästa som kan uppnås är de frivilliga åtaganden USA kan förmås att göra utanför avtalets ram.

Hur ställer sig då hela detta förhandlingsspel till den verklighet som ska tacklas? Det är inte alls uppmuntrande. För att klara det så kallade tvågradersmålet som skrevs in vid Köpenhamnsmötet 2009 krävs mer. Målet innebär att jordens medeltemperatur inte får öka med mer än två grader, och för att klara det måste utsläppskurvan minska redan före 2020. Men med dagens prognoser kommer 49 miljarder ton i världsmåttstock att bli 57 miljarder i stället för de 44 miljarder ton i koldioxidutsläpp som forskarna anser som maxgräns. (Siffrorna tas ur DN i går).

Alltså måste något göras. Sverige bör se till att finnas med när den nödvändiga nya tekniken utvecklas. Vi kan säkert spara energi. Men huvudlinjen måste vara att få fram den energi som är grunden till välståndet på ett sätt som klarar klimatet på sikt.

Vi vet inte allt om vad som påverkar klimatet. Men vi vet att uppvärmningen är ett faktum. Och allt tyder på att mänsklig påverkan ligger bakom. Vi vet att vädret som en följd av detta blivit allt extremare. De som drabbas bor i första hand på varmare breddgrader. Men våldsamma stormar ställer stora påfrestningar även på välutvecklade samhällen. Det visar inte mist gårdagens storm. Sverige måste vara med i klimatarbetet. Både för att skydda oss själva och i solidaritet med dem som riskerar att drabbas hårdare.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons