Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

6 juni gav hopp om nästa föräldrageneration

/
  • Fler borde ta efter det förhållningssätt som fotbollsföräldern på bilden har.

Annons

Faktumet att rasister ansågs ha monopol på den svenska flaggan under många år har gjort att jag – vars uppåtkrypande hårfäste fått mig att anamma en rasistkompatibel icke-frisyr – länge känt mig tvungen att nästan bära dubbla huvudbonader för att kunna gå utanför dörren på nationaldagen den 6 juni, för att folk inte ska ta för givet att jag är på väg att fanviftande marschera med likasinnade för att, typ, till slut lägga en krans på någon gammal gravplats för Olof Skötkonung.

Men nu tycker jag faktiskt att det börjar arta sig, det här med nationaldagsfirande.

Jag ägnade nämligen årets nationaldag åt att gå runt på fotbollsturneringen Tillsammans Cup, som arrangerades på en del olika platser ute i landet. Det är ett nationaldagsfirande vars mål är att främja integrationen, genom att nyanlända spelar fotboll tillsammans med etablerade svenskar. Cupen anordnades av en ideell förening, fotbollslagen tränades av volontärer och allt roddande runtomkring sköttes av frivilliga.

Och jag ska inte precis vara så platt att jag bara kort och gott konstaterar att det var väldigt fint (det var det!) eller att det fanns en symbolik i att ägna sig åt integration av nyanlända svenskar just på nationaldagen (det fanns det!).

Jag tänkte försöka fokusera på att det fina relaterade initiativet drogs ihop av relativt unga människor. Fotbollsturneringen arrangerades av, inte ungdomar, kanske, men folk som jag – med mitt förvisso trassliga ögonmått – åtminstone skulle kategorisera som ungdomliga. Jag skulle uppskatta att majoriteten av de som fejade och donade för att få det fina nationaldagsfirandet att gå runt var mellan 25 och 35 år gamla; folk som i regel ännu inte hunnit bli gamla nog för att vara föräldrar åt särskilt stora barn.

De här unga människorna använde fotbollen som ett positivt verktyg och det gjorde mig hoppfull – då det här är nästa generations fotbollsföräldrar.

Och förlåt mig, dagsaktuella fotbollspappor, men jäklar vad Sverige skulle behöva ett positivt generationsskifte runt våra planer.

Så som samhällsdebatten ser ut just nu så skulle Tillsammans Cup kunna beskrivas som en succé på grund av att den utmålade problemgruppen "nyalända” skötte sig bra, som om det vore en överraskning.

Men kanske berodde succén på att en egentlig problemgrupp höll sig undan?

För få andra grupper verkar så konsekvent kunna sabba någonting som ska vara glädjefyllt och roligt som den samhälleliga problemgruppen svenska fotbollsföräldrar. Härom veckan kom siffror på att vart fjärde fotbollsspelande barn har övervägt att sluta spela just fotboll – på grund av just föräldrarnas beteende vid sidan om planen. Fyra av fem tillfrågade fotbollsföräldrar hade stött på föräldrar som pressar sina fotbollsspelande barn för hårt eller som gormar mot ledare och kastar smädelser mot domare.

Vi pratar väldigt sällan om denna samhällsgrupp som problematisk – trots att de gormar och skriker åt barn, trots att de får svenska ungdomar att vilja ge upp sina drömmar och trots att de kastar smädelser efter de få eldsjälar som får våra idrottsliga folkrörelser att gå runt.

Aftonbladet gjorde nyligen en granskning av hedersförtrycket som många barn lever under och det var jättebra och viktigt – men kanske borde vi samtidigt också rikta ett visst fokus mot det sjukliga prestationsförtryck som många svenska barn lever under i dagens Sverige.

Men nationaldagsfirandet på Tillsammans Cup fick mig att tro på nästa generations svenska föräldrar och deras sätt att använda det ypperliga verktyget fotboll på rätt sätt.

Annons
Annons
Annons