Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Sansa biståndsdebatten

+
Läs senare
/
Debatt

Vi läser dagligen om behovet av att satsa på våra barn och ungdomar genom att erbjuda en bättre skola och en mer meningsfull fritid samt behovet av bättre kvalitet på vården av våra gamla och sjuka. Politikerna, oavsett färg, bildar kö och talar om hur det borde vara och borde fungera men gömmer sig samtidigt bakom att resurser saknas. Pengarna ska räcka till så mycket annat.

För ett tag sedan kunde man läsa att avgående biståndsminister Gunilla Carlsson haft mage att belasta biståndsbudgeten med sin egen och en medarbetares lön med 20 miljoner kronor på fyra år.

Det låter som och är förvisso mycket pengar, men satta i rätt perspektiv, är det en spott i havet. Sverige delar nämligen, dagligen ut bistånd på cirka 100 miljoner kronor, alla årets 365 dagar. Det Gunilla Carlsson, i mina ögon, helt korrekt, gjort under fyra år, motsvarar ungefär en femtedel av vad vi betalar i bistånd på en enda dag. Snacka om storm i ett vattenglas.

Om en biståndsministers lön dessutom inte ska belasta biståndet, då förstår jag ingenting. Som en jämförelse skickar vi cirka åtta miljarder kronor om året till FN utan att fråga vad de gör med pengarna. Alltså till en organisation med över 50 000 anställda och med chefer på så kallad mellannivå som har miljonlöner och då talar jag netto (efter eventuell skatt). Det är väl ett rimligt antagande att en del av vårt bistånd går till en del av deras löner och därför kan jag inte bli upprörd över Gunilla Carlssons agerande utan ser tvärtom logiken i hanterandet.

Nej, ta tag i Biståndsdebatten, bistånd behövs, men lilla Sverige behöver inte vara Bror Duktig och betala mycket mer av sin bruttonationalinkomst än något annat land inom EU. Vi betalar dryga procenten, medan snittet i EU ligger på ca 0,5 procent.

Skulle vi istället lägga oss på EU- nivå, vilket är rimligt, och använda överskottet, till vård, skola och omsorg i vårt eget land, då skulle vi äntligen kunna sträcka på oss och tala om att vi har en välfärd i världsklass. Vi skulle då nämligen kunna lägga ytterligare dryga 15 miljarder extra kronor årligen på de sektorerna.

Vi debatterar dagligen och ska debattera, integration, företagarklimat, utanförskap och många, många andra brännande frågor. Debatt är bra och för saker och ting framåt, men biståndets storlek, och då talar vi alltså om ca 38 miljarder, eller 38 tusen miljoner kronor, om den siffran är lättare att förstå, om året, debatterar vi inte, konstigt nog. Vad som är ännu svårare att förstå är att lilla Sverige dessutom håller sig för god för att fråga en del av mottagarna vad pengarna används till. Hur mycket får verkligen de tänkta slutanvändarna av detta?

Vad jag däremot förstår är att det måste finnas någon form av tyst samförstånd mellan de politiska partierna, journalister och andra professionella tyckare att det ska vara så här och det talar vi inte om, samtidigt som vi här hemma inte har råd att ge en undersköterska en rimlig lön och låter gamla gå med trasiga tänder för att dom inte har råd med tandläkare, samtidigt som vi har en skola som halkar alltmer efter våra grannländers.

Om nu biståndet är en helig ko, vad ska vi då kalla våra barn, sjuka och gamla?

Jan Falk, Tankesmedjan Den Nya Välfärden

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons