Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ganman: En journalistisk konspiration

+
Läs senare
/
Debatt

Jag hör det ofta att den svenska journalistkåren deltar i en sammansvärjning där man konsekvent förskönar effekterna av det mångkulturella samhället och lika konsekvent förtiger dess baksidor.

Anklagelsen faller på sin egen orimlighet.

Den skulle nämligen kräva total samsyn i ett kollektiv - "journalister" - som är ungefär lika homogen som gruppen "invandrare".

Sanningen är snarare att den svenska journalistkåren just nu är trött, förvirrad och i många avseenden akterseglad av sociala medier. 

Tack vare Facebook, Twitter och Instagram är numera var kvinna och man sin egen journalist och utredare.

De politiska lappkasten i framför allt asylfrågan är också svåra att ta in för en yrkesgrupp som under lång tid bedövat sig med övertygelsen att ett enskilt riksdagsparti är roten till all världens ondska.

Andra partiers dödsförakt när de med istadig blick stirrar in i kameran och ljuger: "Ingen hade kunnat förutspå – ingen hade kunnat ana", gör oss också osäkra och lätt handlingsförlamade.

Men redan Hitler talade om "die Grosse Lüge" (den stora lögnen) i sin bok "Mein Kampf" och vi brukar (felaktigt) tillskriva hans propagandaminister Joseph Goebbels citat som: "Om en lögn upprepas tillräckligt ofta, och om folk vill tro på den, kommer du till och med att tro på den själv", samt:" Ju större lögn, desto fler kommer att tro på den".

Oavsett citatens ursprung finns det en obehaglig sanning i detta och i dessa tider är det viktigare än nånsin att vi journalister orkar ställa obekväma följdfrågor och kräva intellektuell hederlighet av vår makthavare.

Det är lätt att hemfalla åt en ikonisering av exempelvis flyktingar och tiggare; att skildra dem i gryniga – Anton Corbijninspirerade fotografier; att göra dem till eviga offer eller att lyfta fram enskilda individer som lyckade exempel på integration (vars bortre gräns är tämligen oklar).

Flyktingporr är ett uttryck som får många att rygga instinktivt. Det låter i överkant cyniskt. Men det är det många av oss journalister ägnar oss åt. 

Vi använder utsatta människor som projektionsyta för våra egna neuroser och vår egen fläckvisa godhet.

Ett konsekvent och osentimentalt granskande av makten är antagligen ett bättre sätt att hjälpa dessa människor.

Och det handlar inte om att som journalist välja bort sin egen medmänsklighet - det handlar om att våga ifrågasätta en verklighet som alltid finns där, inte bara när regering och riksdag hävdar att den inträffar.

Jens Ganman

Journalist och författare

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons