Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omvälvande kultur i glesbygdsmiljö

/
  • Mellan filmerna möts publiken i fikarummet. Samtalen som påbörjas så fort filmerna är slut fortsätter och spinner vidare. Här pratas om allt från dans och konstfilm till lokala kultursituationer. Foto: Kristina Ernehed
  • Flavia Ddevonas till vänster driver Härjedalens Kulturcentrum tillsammans med Andreas Hoffman. Karin Lundquist, dansare och koreograf, medverkar med sina filmer Rasa och Isolated Howl samt ett efterföljande samtal kring dans och dansfilm som konstuttryck.

Det är något som gör mig lite rusig av att vara på dansfilmfestival i Lillhärdal. Jag tror det är kombinationen av att få uppleva inspirerande, utmanande och omvälvande kultur i den glesbygdsmiljö jag trivs allra bäst i.

Annons

Andreas Hoffmann, som driver Härjedalens Kulturcentrum tillsammans med Flavia Devonas, berättar att syftet med festivalen är att visa upp vad som händer runtom i världen samt att belysa en konstform som inte så välkänd i Sverige.

Den första kvällen bjuder på dokumentär och barockopera, på lördagen följer fler dokumentärer men också ett antal dansfilmer.

Karin Lundquist, dansare och koreograf, medverkar med sina filmer Rasa och Isolated Howl samt ett efterföljande samtal kring dans och dansfilm som konstuttryck.

Alla filmerna är inspirerande och väcker tankar, några fastnar lite djupare och rör om.

Rythm is it! dröjer sig kvar hos mig. En dokumentär om hur 250 ungdomar från olika delar av Berlin tillsammans med Berlinfilharmonikerna sätter upp Stravinskys Våroffer.

Filmen visar tydligt vad som händer med ungdomarna, med oss som människor, när vi tillåter oss att börja dansa.

Hur deras självbilder stärks i och med att deras kroppar stärks. Även i Tanzträume, som också följer ungdomar, skildras samma utveckling..

Invitation to the dance följer den rullstolsbundna koreografen Gerda König som reser till Nairobi för att sätta upp föreställningen CounterCircles kring tabun som råder kring kropp och sexualitet.

I den ensemble hon sätter ihop ingår professionella dansare och människor med funktionshinder som aldrig tidigare stått på scen.

Tillsammans arbetar de fram föreställningen, genom samtal om rädsla och om fördomar och genom sina kroppar. Det kraftigt förflyttade tolkningsföreträdet är omvälvande att uppleva. Jag känner föreställningar rasa i mitt huvud, om såväl världen som kroppen som mig själv.

Mellan filmerna möts vi, publiken, i fikarummet. Samtalen som påbörjas så fort filmerna är slut fortsätter och spinner vidare, vi pratar om allt från dans och konstfilm till lokala kultursituationer.

Under en liten lugn stund bläddrar jag i tidningen Dans och fastnar i en artikel om dansens betydelse för oss som människor, hur vi alla föds med rytmen av vår mammas hjärtslag i blodet.

Jag tänker på hur fundamental dansen är som det uttryck vi alla har förmåga till, bara vi tänker bort normer om hur kroppen ska se ut och fungera.

Jag tänker att vi skulle nog må bättre både fysiskt som själsligt om vi alla dansade lite mer, lite oftare.

Annons
Annons
Annons