Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

The Prodigy fick Stortorget att bada i ljus och underbart oljud

+
Läs senare
/

The Prodigy

Stortorget

Lördag 01.00

Betyg: 4

13 minuter över ett mullrade det till och helt plötsligt badade hela torget i olika färger i samma takt som låten "Breathe". The Prodigy sparade minsann inte på något krut.

Det har gått 17 år sedan The Prodigy släppte "The Fat Of The Land". Det var då de var på den absoluta toppen. Precis som alla andra blev jag helt såld på deras förmåga att blanda techno och ren rå rock ´n roll. De använde sig av punkens stenhårda attityd och var med singlarna "Smack My Bitch Up" och "Breath" 1997 års hetaste band. Tillsammans med en annan favorit i samma genre, Chemical Brothers, var de först med att blanda modern dansmusik med rock och punk. De förde ett sjuhelvetes oljud omkring sig, och gjorde det fantastiskt bra.

Då.

Men nu då? 17 år senare? Efter 1997 dalade The Prodigys popularitet. Även om de släppte hyfsade album som "Always Outnumbered, Never Outgunned".

Men 2014 på Stortorget, hade jag nog inte räknat med ett så pass brutalt mangel som de bjöd på.

Det gick ett sus genom publiken när bandet började med "Breathe", och sen var jättebollen av ljus och underbart oljud i gång. Nya låten "Jetfighter" visade sig vara en lika vital murbräcka innan man övergick till klassikern "Voodoo People" och "Omen" från plattan "Invaders Must Die". Gamla "Poison" har aldrig varit någon direkt favorit för mig, men i den här liveversionen hade man satt en rejäl jetmotor på åbäket.

Så även om de inledande 30 minuterna stundtals kändes rent magnifika, så tappade showen lite av farten i mitten. Även om "AWOL" kändes som en total ångvält. I "Run With The Wolves" tändes scenen upp i rött och frontmannen Keith Flints uppenbarelse på scenen påminde lite grann Hellboy.

Naturligtvis var "Smack My Bitch Up" en låt som fick hela torget att gunga.

Publiken på torget var i alla åldrar. Visst, låtarna har en effekt av nostalgi för oss som var tonåringar på 1990-talet. Ingen tvekan om den saken. Men jämsides med 35 år gamla ravekids, dansade 20-åringar med kepsarna bak och fram. Trots The Prodigys, stundtals mörka apokalypstechno, så kändes stämningen på torget rätt gemytlig.

Det fanns några saker som störde lite. Ljudet på Keith Flints mick kändes stundtals låg och trummor lät under vissa låtar lite blekt i kombination med trummaskinerna.

Men egentligen var det i felmarginalen. Keith Flint, Leeroy Thornhiill och Liam Howlett bevisade trots allt att de fortfarande tillhör partyfolket 24 timmar om dygnet.

Stefan Herdell

Annons
Annons
Annons