Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Filmrecension: Natt på museet gravkammarens hemlighet

+
Läs senare
/
  • Dan Stevens och Ben Stiller i

Premiär: 6 februari 2015
Regi: Shawn Levy
Med: Ben Stiller, Robin Williams, Dan Stevens med flera.
Speltid: 1 tim 38 minCensur: 7 år
Betyg: 3

På onsdag har det gått ett halvår sedan Robin Williams tragiska bortgång. Det är fortfarande svårt att fatta, att detta sprakande fyrverkeri till människa inte finns mer. En komisk improvisationsmästare som ändå var allra bäst när han fick ta livet på allvar, i filmer som "Will Hunting" och "Döda poeters sällskap".

I den tredje filmen i äventyrsserien "Natt på museet" gör han sin sista riktiga filmroll (hans allra sista insats är en röstroll i Terry Jones kommande komedi "Absolutely anything"). Han repriserar rollen som USA:s forna president Teddy Roosevelt, en godmodig och hjälpsam figur med samma värme som ska ha varit Williams signum även bortom filmkamerorna. Han gör dessutom rösten till en prillig indisk fågelgud. Lika delar ömsint och knasig in i det sista.

Det känns som en tanke att just denna tredje del av Shawn Levys kioskvältartrilogi är den mest eftertänksamma och (i sammanhanget) nedtonade, med ett budskap om att släppa taget och ta farväl.

I övrigt är det mesta sig likt. Nattvakten Larry (Ben Stiller) jobbar kvar på Museum of Natural History i New York, där en egyptisk artefakt får uppstoppade djur, mumier och vaxdockor att vakna till liv när solen går ner. Men när den magiska guldplattan blir angripen av en mystisk röta måste hela gänget dra till British museum i London i jakt på artefaktens skapare. På plats i museets salar får de tampas med en kinesisk jätteorm, en kufisk nattvakt (Rebel Wilson från Bridesmaids) och en frejdig Sir Lancelot (Dan Stevens från Downton Abbey).

Det är fartfyllt och familjeorienterat, men inte så där jätteroligt. Vid sidan av enstaka insatser (Hugh Jackman spelar sig själv i en obetalbar scen) går humorn på tomgång. Filmens styrka är snarare mysfaktorn, med samspelet mellan Larry och tonårssonen Nick som trivsamt epicentrum.

Karin Svensson/TT

Annons
Annons
Annons