Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Filmrecension: Child 44

+
Läs senare
/
  • Tom Hardy och Noomi Rapace spelar ett äkta par som försöker navigera det livsfarliga politiska landskapet i Stalins Sovjet, i Daniél Espinosas Child 44.   Foto: Larry Horricks

Premiär: 1 maj 2015
Regi: Daniél Espinosa
Med: Tom Hardy, Noomi Rapace, Gary Oldman med flera.
Speltid: 2 tim 17 min
Censur: 15 år
Betyg: 3

Svenske Daniél Espinosa fortsätter sitt Hollywoodäventyr med en kriminalhistoria i skuggan av Sovjetsystemet. Men filmen gapar efter för mycket och hade funkat bättre som tv-serie.

Som bioälskare är det vemodigt att behöva erkänna, men nu för tiden är det på tv det händer. Medan Hollywood har fastnat i återvinning och ängsligt målgruppsfjäsk är det i stället tv-serieskaparna som vågar gå på djupet med spännande ämnen och komplexa personporträtt.

En konsekvens av den här utvecklingen är att man allt oftare önskar att ett bra grundmaterial hade fått bli tv-serie i stället för långfilm. Daniél Espinosas "Child 44" är ett typexempel på detta.

Filmen bygger på en hyllad roman av Tom Rob Smith, och utspelas i 50-talets Sovjetunionen, där Stalins totalitära regim har gjort vardagslivet till en paranoid mardröm för invånarna. Krigshjälten Leo Demidov (Tom Hardy) arbetar för den sovjetiska säkerhetstjänsten MGB som avrättar människor utifrån blotta misstanken om illojalitet. När Leos hustru Raisa (Noomi Rapace) hamnar på MBG:s svarta lista testas hans övertygelse.

Så långt är allt väl. Espinosa skildrar skickligt den samhälleliga klaustrofobin, och Hardy och Rapace har ett fint samspel. Men "Child 44" är också en deckarhistoria, där Leo Demidov ställs inför dilemmat att söka efter en seriemördare i ett samhälle som ser våldsbrott som en renodlat kapitalistisk företeelse: "Det finns inga mord i paradiset."

Och någonstans där blir filmformatet helt enkelt för trångt. Trots att Espinosa har fått nära 140 minuter till sitt förfogande känns mycket förbihastat och tunt. Thrillerbitarna blir inte tillräckligt spännande och rollfigurerna får för begränsat spelrum för att utvecklas. Överallt planteras frön till fantastiska saker, men inget hinner riktigt blomma.

Daniél Espinosa fortsätter att visa att han är en regissör med stor internationell potential. Men nästa gång hoppas jag att han väljer HBO framför Hollywood.

Karin Svensson/TT

Annons
Annons
Annons