Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Filmrecension: Ant-man

+
Läs senare
/
  • Paul Rudd som Ant-man i filmen med samma titel.    Foto: Zade Rosenthal

Premiär: 22 juli 2015
Regi: Peyton Reed
Med: Paul Rudd, Judy Greer, Michael Douglas, Hayley Atwell
Speltid: 119 min
Censur: Från 11 år
Betyg: 2

Det blir ett förminskat nöje med förstorade visuella upplevelser när Marvel-hjälten Ant-man försöker att rädda världen från ond girighet. Inte ens Paul Rudds charm kan rädda oss denna gång.

Ex-fången Scott Lang (Paul Rudd) har suttit av tre år i fängelse för ett icke-våldsamt rån han begick i ädelt syfte, där de stulna pengarna från profithungriga kapitalister gick tillbaka till de bolagskunder som förlorat sina investeringar.

Han är alltså en god och rättvis man, om än med kriminella färdigheter. Han är också spektakulärt bra på att göra inbrott vilket vi får bevittna när han med hjälp av några knasiga kumpaner rånar vetenskapsmannen Dr Pyms (Michael Douglas) kassavalv. Där hittar han en dräkt som kan förminska honom till en myras storlek samtidigt som hans styrka mer än fördubblas.

Ja, det är lika konstigt som det låter. Och konstigare ändå är att denna Ant-man också lär sig domesticera hela arméer av myror (och detta på rekordtid) som på hans order skapar formationer, attackerar, bygger broar och annat som framställer detta släkte av insekter som fantastiskt funktionsduglig arbetskraft om än ganska äckliga.

Man gör ett lamt försök att försöka få en flygmyra lite rar genom att döpa honom till Ant-ony (varför myran nu nödvändigtvis är en han) men faktum kvarstår: insekter är ointressanta och lite obehagliga. Och en människa i myrstorlek faller också in i den kategorin. Det spektakulära med denna krympförmåga kommer bäst fram i specialeffekterna, där vi får följa myrmannen i flykten från en vattenstråle och i kampen med en dammsugare.

För som superhjälte, i klassiska slagsmål, är det inte bara tråkigt att följa en minimänniska, det är jobbigt också. Stundtals får man nästan kisa. Och ibland väljer Ant-man att förvirra sin fiende genom att växla i storlek. Också jobbigt. Apropå tråkigt så måste skurken Cross sorteras in bland Marvels mest endimensionella. Drivkraften bakom hans vilja att förstöra världen (och alliera sig med den beryktade organisationen Hydra) har visserligen ett visst mått av Oidipuskomplex, Cross var en gång Dr Pyms protegé, men annars handlar det bara om ren och skär girighet. Ett förhållandevis tunt motiv för att ta över världen.

Men det matchar väl å andra sidan en riktigt tunn Marvel-hjälte.

Caroline Hainer/TT

Annons
Annons
Annons