Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Nobelprismytologi

+
Läs senare
/

Visst var det väl Lars Forssell som krävde att Dario Fo skulle få Nobelpriset i litteratur, fast han aldrig skrivit en bok? Och Karl-Ragnar Gierow som drev igenom priset till Beckett, sedan han introducerat honom på Dramaten?

Nog var det väl Artur Lundkvist som satte stopp för Nobelpriset till Graham Greene?
Det har alltid spekulerats i akademiledamöternas roll när det gäller valet av Nobelpristagare i litteratur. I själva verket har det växt upp en hel mytologi kring det litterära Nobelpriset.
En bidragande orsak har nog varit den stränga sekretess som omger förslag, utlåtanden, brev, diskussioner etc. som är yngre än 50 år.
Vi tror oss veta vem av akademiledamöterna som trumfat igenom sin kandidat och vem som motarbetat en annan.
Om denna Nobelprisets mytologi har Strömsundsbördige författaren, litteraturprofessorn och akademiledamoten Kjell Espmark skrivit en intresseväckande essä i sin senaste bok "Albatrossen på däcket" (Norstedts).
Det är inte första gången Espmark behandlar ämnet. Själv invald i Svenska Akademien redan 1981 har han alltsedan dess varit delaktig i urvalsprocessen, men också haft möjlighet att ta del av tidigare besluts hela bakgrundsmaterial i form av förslag, utlåtanden och diskussioner. Men strängeligen förbjuden att citera något som ligger oss närmare än 50 år i tiden.
Till Svenska Akademiens 200-årsjubileum 1986 skrev Espmark boken "Det litterära Nobelpriset", där han försökte sig på en sammanfattning av principerna och värderingarna bakom besluten.
Där kunde han också oförhindrad av den femtioåriga sekretessen klart fastslå, att det till exempel var Carl David af Wirsén som förvägrade Leo Tolstoj priset med hänvisning till att Tolstoj i sina verk hade ifrågasatt statsmakten och gängse bibeltolkning.
Likaså, att Fredrik Böök var den främste tillskyndaren till att Thomas Mann fick Nobelpriset 1929.
En gammal seglivad myt i sammanhanget återkommer Espmark till i sin essä i den nya boken och det gäller bakgrunden till valet av den indiske författaren Rabindranath Tagore 1913.
Enligt Espmark anses det fortfarande allmänt i Indien att valet av Tagore var ett resultat av påtryckningar på den svenske kronprinsen under dennes besök i Calcutta något åt tidigare.
För indisk mentalitet kanske det kan vara naturligt att en kungason skulle kunna utöva inflytande på en av sitt lands akademier, men det är och förblir en absurd myt, försäkrar Espmark. I själva verket kom förslaget från Verner von Heidenstam.
När man spekulerar om akademiledamöternas roll i urvalsprocessen av kandidater för Nobelpriset överskattar man ofta en enskild akademiledamots förmåga att ensam driva igenom sitt förslag, menar Espmark.
Ett undantag, som Espmark också bekräftar i sin essä, trots att sekretessen kring det beslutet ännu inte hävts, är priset till Saint-John Perse 1960. Det var Dag Hammarskjöld, som envist och öppet drev sin kampanj för Perse med slutlig framgång.
Den aktionen möjliggjordes, menar Espmark, genom att Akademien då sedan några år favoriserade förnyarna inom litteraturen.
Året innan hade Salvatore Quasimodo fått priset och innan dess Albert Camus och Juan Ramon Jiminez.
Espmark gör vad han kan för att ta kål på mytbildningen kring valet av Nobelpristagare i litteratur, men inte kommer spekulationerna kring urvalsprocessen att upphöra för det. Personligen är jag övertygad om att Artur Lundkvist hade ett horn i sidan till Graham Greene.
Men vem i hela friden var det som drev igenom valet av Elfriede Jelinek?
Annons
Annons
Annons