Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Mormorsporträtt och svensk kvinnohistoria

+
Läs senare
/
  • Längst bak i ”Min mormors historia” finns plats för läsaren att skriva ner berättelsen om sin egen mormor. LT:s recensent blev inspirerad att skriva om mormor Märta: ”Min mormor tog nästan ingen plats alls, men i mitt hjärta finns hon bevarad för evigt.”Foto: Catarina Lndström

Tolv kvinnliga författare skriver personligt, levande och inkännande om sina mormödrar. I en tid när det gått inflation i att skriva om sin far, kanske i synnerhet om man haft en medial och känd kulturfarsa, så känns det minst sagt befriande med denna bok om mormödrar.

Genom tolv författare: Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen, Bodil Malmsten, Zinat Pirzadeh, Åsa Linderborg och Maria Sveland för att bara nämna några, får vi lära känna tolv mormödrar och får samtidigt ett stycke svensk historia sedd ur kvinnornas perspektiv.

Omsorgen om barnen, mannen, barnbarnen, hemmet och släkten är ytterst påtaglig. Ständigt sysselsatta och ständigt närvarande. Bristen på egen tid, egen utbildning och egen agenda är gemensam för dessa kvinnor, även om de kommer från vitt skilda samhällsklasser och kulturer.

Lika mycket som berättelserna ägnas åt mormödrar och deras liv handlar texterna om den egna relationen med en mormor. Texterna är i bästa mening personliga. Man kan känna igen sig i mycket. En gemensam nämnare är vad våra mormödrar gett oss: kärlek, tid och omsorg. Kanske inte så konstigt att dessa berättelser nästan undantagslöst blir till hyllningar.

Birgitta Stenberg skriver en fantastisk mormorsfantasi med bisexuell erotik i norrländsk miljö. När verkligheten kommer ikapp mormor Alma har hon förvandlats till en före detta folkskollärarinna som med ett oäkta barn tvingats till reträtt som småbrukarhustru. Livet blev tyngt och tradigt, ”Alma stod ut”, skriver Stenberg.

När Märta Tikkanen beskriver sin mormor Emma får vi oss till livs en historia om den unga bonddottern som förälskar sig i idealisten och folkhögskoleledaren Uno Stadius och som därefter i rask takt föder sex barn innan hon själv hunnit fylla 26. Hon levde åtskijd från maken i många år för att till sist våga ta steget till en formell skilsmässa. Barnen, de ekonomiska bekymren och så småningom barnbarnen är det som fyller Emmas liv. Själv fick hon aldrig någon utbildning, men alla sex barnen tog studenten.

Vår egen Bodil Malmsten skriver på sitt karakteristiska vis om sin momma i Bjärme, Karin Olivia Alm (1891–1988), som ständigt stod i skuggan av moffa, något som barnbarnet Bodil inte upptäckte förrän de båda var borta.

Hon brottas med svårigheten att beskriva sin mormor på ett språk, det svenska, som inte riktigt kan fånga det till synes enkla, osynliga och vardagliga i hembyn. Det som bara hade kunnat sägas på dialekt. ”Ser jag ut som en sån skriver på bygdemål?”

Och ändå så gör hon ju det, fångar sin momma i ord. Med doften av enris i jordkällaren, med en hy så mjuk som nyponrosen i lä, en gestalt så lång och ståtlig som en tall som ständigt rör sig mellan skafferiet och köksbordet.

Mormor Karin Olivia låg till sist i sängen på ålderdomshemmet och dog lika noggrant och omsorgsfullt som hon levat. Det sista hon sa i telefonen, innan samtalets bröts var att det ”datt ta”. Sånt kan till och med få en dialektskeptiker som mig att gå i spinn.

En av mina favoriter bland dessa berättelser är Emma Hambergs text om mormodern Inga Britta som föddes mellan nymanglade spetslakan i en våning ovanför en järnhandel i Östersund.

Hamberg, vars chicklitprosa egentligen inte brukar roa mig, skriver här varmt och rappt om likheterna och skillnaderna mellan tre generationer kvinnor i hennes familj. ”Varken jag eller min mormor borde finnas. Men det struntade vi i.”

Som tur är avslutas boken med Maria Svelands sorgsna och viktiga berättelse om en ordlös och icke-verbal uppväxt i en historielös arbetarklassfamilj.

Hon förtvivlar över uppgiften att skriva om sin mormor som hon inte känner och som det aldrig berättats några historier om.

Så mycket viktigare att hon nu skriver in sin mormor i historien och att även denna berättelse får ta plats i antologin.

Sist i boken finns ett utrymme där vi själva kan skriva vår egen mormorsberättelse.

Jag skriver om min mormor Märta (1905-1987). Hon blev tidigt änka och bodde på övervåningen i vårt hus. Mormor var alltid hemma och till henne gick man efter skolan för att fika och spela kort.

Mormor Märta var snäll, försiktig och lite ängslig. Med undantag för ett år i sin ungdom, då hon tjänat som husa hos en fin familj i Nyköping, var hon sin hemby trogen.

Mormor hade bara gått folkskola. Hon trodde sig inte om någonting men i mina ögon var hon fin. Hon bakade de godaste småkakor och lagade en fantastisk kornmjölsgröt.

När hon på sin ålders höst fick flytta till en egen pensionärslägenhet blommade hon ut. Äntligen på egen hand i ett eget boende! Kort därefter dog hon.

Min mormor tog nästan ingen plats alls, men i mitt hjärta finns hon bevarad för evigt.

Annons
Annons
Annons