Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Massor av skratt och ett stänk av sorg

/
  • Marie Rickardson insats som den utstuderade äktenskapsmäklerskan Frosine fastnar särkilt, skriver LT:s recensent. Foto: Sören Vilks
  • Johan Rabaeus gör Harpagon med en lekfull respektlöshet som lyfter
  • Johan RabaeusFoto: Sören Vilks

Gå hem! ropar Johan Rabaeus till slut ut över den till sista plats fyllda salongen som applåderar och applåderar.

Annons

Det är lördag kväll och den första av helgens två föreställningar i Dramatens gästspel har precis nått sitt otroliga, och inom fiktionen helt sannolika, slut. Men redan när råttor rasslar över scenen i inledningen och Johan Rabaeus som Harpagon smyger runt i sitt hem för att gömma sin skattkista lockas publiken till skratt – något som fortsätter föreställningen igenom.

De rundade mörkgrå kulisserna är fyllda av lönndörrar för otaliga entreer och sortier. Över scengolvet som är schackrutigt i grått och svart rör sig de till det yttre dockskåpslika karaktärerna som spelpjäser i det brädspel som utgör intrigen. Molières komedier har sina rötter i den folkliga teaterformen commedia dell'arte och hans Harpagon går tillbaka ända till romerske Plautus förkristna stycke Aulularia. I commedia dell'arten finns också ett antal fasta karaktärer som Molière använder sig av i sitt karaktärsgalleri. Harpagon är släkt med Pantalone, den girige äldre mannen som suktar efter ung flicka, Omid Khansaris Mäster Jacques (kombinerad kock, kusk och betjänt) med den trögtänkte tjänaren Zanni och så vidare.

I centrum för Den girige står alltså Johan Rabaeus åldrande snåljåp, i svart och röd fransig kostym av äldre och trasigare snitt än sonen Cléantes och dottern Elises marsipanpastelliga sidenkreationer. De är båda kära och vill gifta sig men behöver faderns tillåtelse. Han har dock andra planer för dem och deras kärlekar, mer ekonomiskt fördelaktiga för egen del givetvis.

Det finns något mycket elastiskt i Johan Rabaeus sätt att ta sig an Harpagon. Han töjer och tänjer på rollens gränser, sträcker ut handen vid sidan av och metavinkar till publiken. Ibland kan jag tycka att det blir för mycket krumbuktande men samtidigt ser jag att det finns en vinst i det, en lekfull respektlöshet som i det hela lyfter komedin ännu ett snäpp. Skådespeleriet är gott, förutom Johan Rabaeus fastnar särskilt Marie Richardsons utstuderade äktenskapsmäklerska Frosine och Rebecka Hemses återhållna Mariane.

Den girige framfördes första gången 1668 med Molière själv i huvudrollen. Då var Molière i solkungens tjänst och även om hans pjäser bygger på att slänga med sleven i diverse riktningar var det inte ovanligt att diktare flätade in hyllningar till den enväldige Ludvig XIV i sina verk. Därför är det lite extra roligt att en av de textuppdateringar som finns i den här versionen handlar om att vända blad, med en tydlig blinkning till en nutida kung, även om det inte längre är kungen som finansierar Kungliga dramatiska teatern. Det finns fler uppdateringar i Dramatens och Gösta Ekmans tolkning, men de flesta andra rör mer text och språk än samtida händelser.

Girighet och kärlek är ju inte direkt fenomen som dött ut sedan 1600-talet och visst hade man kunnat placera Harpagon med familj i ett annat sammanhang än den Molièreska samtid som nu får utgöra spelets botten med en del jojokast in i samtiden. Det ger något av en museal känsla men lämnar samtidigt rum åt att utforska Harpagons girighet fullt ut, utan att nya lager adderas. En rolig kväll, mycket njutbart skådespeleri och i slutscenen ett stänk av sorg över en Harpagon som förlorat allt och fått det enda han egentligen åtrår: en kista full av pengar.

Annons
Annons
Annons