Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Looking for Eric

+
Läs senare

Man skulle kunna utropa Ken Loachs ”Looking for Eric” till världens bästa fotbollsfilm – för det är den – men det skulle inte säga så mycket eftersom ingen genre, inklusive Andy Warhols fem timmar långa konstfilmer av män som sover, är tråkigare än fotbollsfilmen.

I stället utropar vi den till höstens, och förmodligen hela årets, bästa dramakomedi. Men faktum är att fotboll aldrig skildrats vackrare på film, eller integrerats bättre i en även annars lysande historia, än i ”Looking for Eric”.

Här möter vi först en annan Eric, en brevbärare som livet använt som fotboll, eller snarare boxboll, i trettio år. Nu har han äntligen fått nog, vilket manifesteras i ett sammanbrott, en sjukhusvistelse och ett oväntat besök. In i Erics radhus i Manchester kliver nämligen hans största hjälte: den gamle Unitedlegendaren Eric Cantona, som nu antar rollen som Erics livscoach.

”Looking for Eric” är inte feelgood, det är feelbäst. Men eftersom filmen är signerad Ken Loach är den förstås mer än så. Genom relationen Eric/Eric ger han en blixtbelysning av hela det moderna England, med arbetslöshet, skilsmässor, gatuvåld, droger – och fotbollen som en av mycket få säkerhetsventiler.

Eller kunde. För ”Looking for Eric” är också den första spelfilmen som tar upp revolten mot det som kallas ”den moderna fotbollen”, alltså den fotboll som just nu försöker ansiktslyfta sig själv och byta ut sin publik.

Erik Helmerson/TT Spektra

Annons
Annons
Annons