Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

"Vi måste ju ha en lokal!" Kulturhusfrågan i Östersund genom tiderna

+
Läs senare
/
  • Folkets hus (numera OSD) i Odensala invigdes 1982. Här fanns lokaler för filmvisning, konserter och även mer sceniska framträdanden.

Del 3. 1980-talet
Högervindar och kreativ kraft

80-talet präglades av högkonjunktur och de liberala marknadskrafternas spel. Det stora sovjetiska samhällsexperimentet började sammanfalla vilket ledde till behov av att ompositionera sig ideologiskt även bland de svenska riksdagspartierna. Den kulturpolitiska diskussionen var inte alls lika livlig som under 60- och 70-talen, utan med vissa variationer ville man genomföra de mål som formulerats 1974. När den socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson höll tal vid mitten av 80-talet sammanfattade han kulturpolitikens mål i fem punkter: att verka för yttrandefriheten, att slå vakt om kulturarvet, att försörja regionerna med kultur, att förbättra konstnärernas villkor och att sprida kulturintresset. En viktig del av det radikala arvet från 60- och 70-talens debatt hade fallit bort i och med att han inte tog upp målet att motverka kommersialismens verkningar.

Gunnar Adler-Karlsson var en kritiker av den socialdemokratiska kulturpolitiken som visade att det gick att förena antikapitalism med kulturkonservatism. För honom var det konsumismen som var den förhärskande kulturen i det svenska samhället. I ett allomfattande kulturbegrepp ingick både konsumismen och som en mindre del humanismen eller den estetiska kulturen. Den förra höll på att besegra den senare och kulturpolitikens mål ansåg han vara att kämpa för humanismen mot konsumismen. Adler-Karlssons skrifter fick begränsad spridning och i stort sett kan man bland styrande politiker se att de rörde sig med allmänna resonemang opererande utifrån ett arnoldskt kulturbegrepp. Matthew Arnold hade 1869 publicerat en essä där han propagerar för ett idealistiskt, överpersonligt kulturbegrepp som både utvecklar individen och fungerar som ett sammanhållande kitt i samhället. För att förverkliga en sådan kultur behövs statens styrande hand.

För Östersunds del präglades det sena 70-talet och tidiga 80-talet av stora kostnadskrävande kultursatsningar. Storsjöteatern invigdes 1978, det ombyggda länsbiblioteket 1981 och Folkets hus 1982. En stor skulpturpark i det nya bostadsområdet Torvalla tillkom senare. Det här blev dyra satsningar som begränsade kommunens handlingsfrihet. Den socialdemokratiska majoriteten såg sig tvungen att utöva realpolitik inför en byggnad som stod arbetarrörelsen nära, nämligen Gamla Teatern. Byggd 1884 var den ett välbevarat och unikt monument från godtemplarrörelsens genombrottsår. Det utvecklade sig till ett drama där det socialdemokratiska kommunalrådet Thore Holmberg hade huvudrollen.

Gamla Teatern fungerade under 80-talet som ett kulturhus. Där hade teater- och dansgrupper sin verksamhet, det hölls konserter och konstnärer hade sina ateljéer i huset. Fast huset förföll vilket gjorde framtiden oviss eftersom kommunen inte ansåg sig ha råd att renovera. Vid byggnadens 100-årsjubileum 1984 andades Holmbergs uttalanden fortfarande en viss tillförsikt om att situationen skulle ordna sig, men när han tre år senare offentliggjorde planerna på att överlåta huset till Home Hotel bildades en skarp och talrik opinion. Bildläraren Margareta Hafstad tog initiativ till Aktionsgrupp för Gamla Teatern som bestod av ett tiotal kulturarbetare, däribland författarna Carl-Göran Ekerwald och Peter Mosskin. Det anordnades demonstrationer och skapades protestlistor. Artister som Kim Anderzon och Allan Edwall deltog i stöduppträdanden på Gamla Teatern. ÖP och LT fylldes av teaterdiskussionen i kultursidorna och insändare, på ledarplats och i allmänna reportage. Ovan nämnde Gunnar Adler-Karlsson besökte staden och förklarade att nu var det kulturens tur att säljas ut, efter skogen och älvarna. Kvar blir en rekreationsyta, en reparationsverkstad för turister söderifrån.

Folkets hus hade alltså invigts 1982, där kunde anordnas konserter och även Storsjöteaterns scen kunde användas till sådana ändamål, men många arrangörer föredrog Sporthallen. Argumenten för både kultur-.och konserthus växte, särskilt i takt med att Sundsvall och Trondheim försågs med sådana. Vid Östersunds 200-årsjubileum 1986 presenterade Jörgen Grönviks arkitektkontor ett förslag med ett konserthus på en utskjutande landtunga i Storsjön, som en östlig pendang till Badhusparken. Ett sådant fanns även med i Storsjö Strand-projektet som hade näringslivet som motor.

1989 blev utredningarnas år. Tidigare statsrådet Sven Moberg hade den regionala utvecklingen i fokus, ville satsa på Jamtli, hoppades på en upprustning av Gamla Teatern men ville inte stödja något av de konserthusförslag som fanns. Kulturvetaren Jan Henriksson utarbetade på kommunens uppdrag ett erfarenhetsunderlag för nytt kulturpolitiskt handlingsprogram. Kulturnämndens nytillträdde ordförande, socialdemokraten Jens Nilsson förklarade sig samma år vilja stärka studieförbunden och satsa på ett levande centrum där kulturen skulle spridas till så många som möjligt. Lek och experiment skulle ges stort utrymme. Däremot ingenting om något kulturhus.

Nästa vecka: 1990-talet

Läs även intervjun med Margareta Hafstad om kulturhusfrågan under 1980-talet:

Hallå där Margareta Hafstad

Läs andra delar i serien:

En tillflykt undan kommersialismens jippovanvett

Kultur åt alla

Eldsjälar och regionen i centrum

Läs även:

Hallå där LO Rindberg

Hallå där Anders Håkansta

Hallå där Mari Vedin Laaksonen

Stopp för Östersunds kulturhus

Viktiga steg mot framtidens kulturhus

Inget nytt kulturhus i Östersund

Kulturarbetarna: "Nu är det läge att tänka nytt!"

Är det dags för omstart i kulturhusdebatten?

Annons
Annons
Annons