Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Var är spåren efter arbetarnas öden?

/
  • Före rivningen. Denna tegelbyggnad uppfördes 1884, två år efter invigningen av mellanriksbanan Trondheim-Östersund-Sundsvall. Den om- och tillbyggdes 1897 och användes länge som kontors- och förrådslokal av SJ men revs 2014 eftersom ägaren, Trafikverket, inte hade någon användning för den.
  • Efter rivningen. Bilden är tagen strax efter rivningen av tegelbyggnaden från 1884. I bakgrunden ses den L-formade byggnad som nämns i texten. Den uppfördes 1903 och användes av SJ som snickar- och vagnverkstad. I dag finns andra verksamheter i lokalen, bland annat en motorcykelklubb.

Överallt ser vi spår av dem, fast vi kanske inte tänker på det. Alla järnvägar som anlagts, resterna av industrierna i Hissmofors och Järpen. I samband med en ny artikelserie reflekterar Torbjörn Aronsson över ett förbisett kulturarv.

Jag tar cykeln vidare till Stadsmuseet. Även här dominerar den småborgerliga trivseln. Mysiga butiker och stadsmiljöer i ett nostalgiskt sken präglar utställningarna. Här finns en bild från en demonstration och en fana från Östersunds arbetarkommun, men de hör till undantagen. Precis som på Jamtli är denna viktiga del av vår historia satt på undantag. Det är likadant med stora delar av de industrimiljöer som funnits i länet. Här görs mycket lite för att levandegöra det förflutna. I Järpen lades massatillverkningen ned i slutet av 1950-talet och sedan dess förfaller byggnaderna. Här kan man tidiga morgnar se timmer från trakten lastas på långtradare som tar ned det till Sundsvallsområdet. En tydligare illustration av hur sysselsättningen har flyttats från inlandet till kusten är svår att få.

Tillbaka till den L-formade byggnaden vid bangården i Östersund. Här arbetade min mormors far Aron Sundström (1850-1935) som modellsnickare. Han var en av dessa skickliga hantverkare som skulle arbeta i den utvidgade SJ-verkstaden inför bygget av den norra sträckan av Inlandsbanan. När det behövdes en del till ett lok tillverkade han först en trämodell, sedan gjordes en gjutform utifrån denna modell i vilken man gjöt den del som skulle användas på loket. Sundström växte upp utanför Hallsberg men kom närmast från Falun där han också arbetat inom SJ. Hans svärfar kom från Småland och arbetade även han som modellsnickare, närmast värvad från Falun. De är två exempel på den geografiska rörlighet som präglade hantverkarna på SJ-verkstaden, som alltså var en livlig arbetsplats med cirka 200 anställda.

De var båda aktiva inom nykterhetslogen och bosatta i Odenslund. Under en tidigare arbetsperiod i Östersund hade Sundström varit med och byggt Ordenshuset (Gamla Teatern), som han nu var en flitig besökare i, som logemedlem och för att lyssna på föredrag anordnade av Östersunds Arbetareinstitut. Deras öden och många andras är frånvarande i den historieförmedling som möter betraktaren på Jamtli och på Stadsmuseet. Deras liksom tusentals andras arbetsmiljöer är heller ingenting som har prioriterats av de kulturarvsförmedlande och - vårdande institutionerna i länet. Aron Sundströms forna arbetsplats i det L-formade huset vid bangården är nu tillhåll för en motorcykelklubb. Runtomkring har de gamla byggnaderna rivits, senast den välbevarade och arkitekturhistoriskt intressanta tegelbyggnaden som uppfördes 1884 och ursprungligen användes som kontors- och förrådslokal.

Om alltså detta med industri- och arbetarhistoria ingenting är som prioriteras i Jämtland mötte mig raka motsatsen när jag reste till Sundsvall hösten 2016. På Sundsvalls museum finns sedan 2010 en stor basutställning kring industrin i trakten. Här får man utgå från olika stationer som alla har ett tema, exempelvis kring en sågverksarbetarfamilj. Föremål visas i montrar och intill finns pekskärmar med fördjupningsmaterial och filmade intervjuer. På väggarna visas bildspel. Här får man se båda sidorna av tillvaron, direktörernas verklighet och arbetarnas liksom mellanskiktet, tjänstemännens och teknikernas. Man får en god bild av deras arbetsplats och hem, liksom deras arbetsförhållanden som sätts in i ett större sammanhang.

Sundsvall gick snabbt från en norrländsk småstad till en modern industristad under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Transportlederna längs Ljungan och Indalsälven var viktiga faktorer bakom denna framgångssaga liksom de skyddade hamnarna. Men viktigast av allt var förstås tillgången till skog och här fyllde Jämtland en betydande del av träpatronernas behov av råvaror. Det är förstås så att träindustrin format Sundsvall på ett väldigt påtagligt sätt. En promenad i stenstan räcker för att få denna sanning bekräftad i kvarter efter kvarter av påkostade byggnader. Här investerades en del av överskottet från träindustrin. Ett överskott som ackumulerats tack vare att man köpte skog och avverkningsrätter till ett billigt pris och använde sig av billig arbetskraft.

En stor del av denna verksamhet ägde rum i Jämtland och möjliggjordes av Indalsälven och järnvägen. Här finns som jag ser det en viktig förklaring till varför denna historia inte återberättas av Jamtli och övriga kulturinstitutioner i Jämtland. Bilden av jämten som utnyttjad och en bricka i spelet mellan större makter som verkligen behärskar marknadens spelregler stämmer dåligt överens med den traditionella bilden av jämten som i sitt speciella utkantsläge mellan två statsmakter lyckas uppnå relativ frihet i det norrländska inlandet. Men industrialismen och allt vad den innebar är en viktig del av vår historia, den knyter ihop Jämtlands historia med Västernorrlands. Arbetarnas historia är för viktig för att tigas ihjäl och för att i någon mån bidra till att förmedla kunskap kring denna startar LT i dag en ny artikelserie om de tidiga arbetartidningarna.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons