Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sagoväsen befolkar vuxenlitteraturen

+
Läs senare
/
  • Andrea Lundgrens roman
  • Ovidius
  • Andrea Lundgren tycker att det måste finnas en balans mellan det magiska och det realistiska i hennes böcker.
  • Andrea Lundgren tycker att det måste finnas en balans mellan det magiska och det realistiska i hennes böcker.
  • Den isländske författaren Steinar Bragi har influerats av folktrons huldú-folk - ett slags älvor som lever gömda i naturen. Foto: Per Larsson/TT
  • Den isländske författaren Steinar Bragi har influerats av folktrons huldú-folk - ett slags älvor som lever gömda i naturen. Foto: Per Larsson/TT
  • Kerstin Ekman har varit en föregångare inom den svenska skönlitteraturen med sina romaner om troll, bland annat

Länge har de haft en självklar plats i barnböckerna. Men troll, vättar och älvor har på allvar flyttat ut i vuxenlitteraturen igen. Folktrons väsen har skakat av sig de sista resterna av påklistrad gullighet.

Vid en djup tjärn långt inne i skogen växer ett träd vars hjärta vaggar jorden till sömns med sina rytmiska darrningar.

Redan på första sidan av sin nya roman "Glupahungern" anger Andrea Lundgren sagotonen. En annars vemodigt realistisk skildring av tre generationers kvinnor i en norrbottnisk familj kryddas med beskrivningar av människor som förvandlas till björnar och ett barn vars omättliga hunger och rastlösa sökande oroar omgivningen.

Sagodragen är hämtade från en mängd olika håll, bland annat från ryska sagor.

– Framför allt har jag inspirerats av häxan Baba-Jaga som bor i en stuga på hönsben, med ett staket med kranier på pålar. Varje morgon drar hon ut i världen i sin mortel och söker efter någonting. Det var det där sökandet jag var inspirerad av, säger Andrea Lundgren.

Baba-Jaga är en av den slaviska folksagans mest skrämmande figurer, en fasansfull häxa som äter små barn. När dagens skönlitterära författare tolkar folktron har det gulliga John Bauerska och Jenny Nyströmska utanpåverket skalats bort. Här handlar det om grymmare och mer oberäkneliga väsen, kapabla att röva, riva och döda.

– I den äldre folktron är väsenden farliga. De kan vara vänligt sinnade ibland, men de är aldrig gulliga. Det här är en återgång till äldre tradition kan man säga, konstaterar Tora Wall, folklorist på Nordiska museet.

Minst lika rysliga är de varelser som befolkar den isländske författaren Steinar Bragis skräckroman "Höglandet". Huldufólk – det gömda folket – har fått agera förebilder för händelserna i boken, där fyra unga islänningar kraschar rakt in i ett hus i mörkret och tvingas övernatta hos ett märkligt gammalt par.

Är dagens unga författare mer benägna att införliva magiska ingredienser i skönlitteraturen? Steinar Bragi tror det.

– Kanske är det så att min generation har fått i sig så mycket mytologi via biofilmer att vi är mer öppna för magiska element också i den seriösa litteraturen. Det går att skriva om sådant utan att förlora sin trovärdighet, säger han.

Han får mothugg av kollegan, Sjón, som redan från början av sitt författarskap inspirerats av den isländska folkloren. Trender kommer och går, menar Sjón, men på Island har sagoväsen alltid haft en självskriven plats i litteraturen.

– Vi islänningar har alltid har haft en avslappnad inställning till folktron. Den har aldrig setts som gammalmodig, banal eller fånig.

För Stefan Spjut, vars roman "Stallo" från 2012 får anses ha gått i bräschen för den nya trenden i svensk skönlitteratur, har Kerstin Ekman varit en viktig föregångare. Hennes romaner "Rövarna i Skuleskogen" och "Urminnes tecken" visade honom att det inte bara var okej att skriva om troll och skrymt, utan att det också kunde bli stor skönlitteratur av ett lite förbisett ämne.

– Bara att se någon göra detta öppnar dörrar för dem som kommer efteråt, konstaterar han.

Samtidigt var det viktigt för honom att berättelsen om det samiska Stallo-folket – som i folktron ibland framställdes som troll och jättar, ibland som demoner – vägdes upp med ett minst lika stort mått realism. Trots att romanen utspelas i en värld laddad med magi var trovärdighet ledordet. Det gjorde till exempel att han strök partier i boken där trollen talade.

– Jag ville inte ägna mig åt saker som osynlighet och sådant som jag tycker är alldeles för otroligt. Jag ville hitta något påtagligt, konkret och naturalistiskt, säger han.

Intresset för folktro verkar ha ökat de senaste åren, konstaterar folklivsforskaren Ebbe Schön. Men den amerikanska populärkulturen har bidragit till att standardisera och kommersialisera uttrycket, menar han. Vurmen för vampyrer och varulvar har till exempel gjort att skräckmomentet betonats på ett sätt som egentligen inte hör hemma i folktron.

– Den har inte varit till för skräckens skull. Det har funnits ett sådant inslag för att fostra barn och så vidare, men den har inte enbart handlat om det, säger Ebbe Schön.

Sara Ullberg

sara.ullberg@tt.se

Annons
Annons
Annons