Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Några rader från en kvällspigg till den elfte timmens försvar

+
Läs senare
/

Morgonen har aldrig varit min. Ändå är det jag som framstår som morgonpiggast i min familj när jag försöker kompensera den ännu morgontröttare familjen som helhet. Det går så där. Tröttheten äter oss till frukost medan vi lapar i oss varsin filskål.

Den är inget att stoltsera med, morgontröttheten. Kanske borde jag inte blotta min oförmåga att njuta av gryningen så här oförsiktigt. Ordspråken vittnar om hur samhället ser på saken: "Morgonstund har guld i mund" vinner över "bättre sent än aldrig", "i elfte timmen" och "mot kvällen får den late brått". Som om det enda alternativet till sent var aldrig. Man hasplar ur sig ett förlåt ur mungipan för alla försenade minuter och får ett överseende leende tillbaka. "Oj, jobbar du så här sent" har å andra sidan alltid en biton av medlidande i sig, som om kvällstimmarna (mina mest effektiva på dygnet) vore mindre värda än exakt samma antal minuter på morgonen.

Men jag vet att jag inte är ensam. Sällsynta morgnar (i min önskevärld är det så varje morgon) susar jag nästan förbi bilkön in mot stan på cykel och tänker på det konforma vi-börjar-klockan-åtta-samhället. Varför det? Tänk om det fick vara lite olika? Bilkön över Frösöbron talar sitt tydliga språk, stillastående avgassmockat kvart i åtta, hur lugnt som helst tjugofem minuter senare. Jag vet, för jag har kollat.

Det händer att jag drömmer mig tillbaka till vår första förskola som serverade frukost klockan nio samtidigt som jag levde frilansliv. Det finns andra nackdelar med det, men det var i alla fall en morgonstund med guld i mund.

Då och då dyker det upp forskning som säger att en del av oss skulle må bra av att sova lite längre på morgonen. I rapporteringen har någon gjort ett försök någonstans, det har alltid slagit väl ut. Men det är som med det envisa ryktet om p-piller för män – nu bara fem år bort! – ingenting förändras någonsin. Jag vet varför. Morgonmänniskorna har makten. "Early bird gets the word", ni vet.

I min jakt på tiden ramlar jag över Jeff Contes forskning om hur olika personlighetstyper uppfattar tid. Enligt hans studier skiljer sig tidsuppfattningen kraftigt åt. Typ A-personligheter uppfattar att en minut har gått när klocktiden visar 58 sekunder medan typ B-extremen uppfattar en minut som hela 77 sekunder. På ett dygn blir 19 sekunder per minut ganska många minuter. Artikeln jag läser behandlar typ B-personen som ett problem – och det är klart, planering funkar ju sämre om man tolkar varje timme som 77 minuter, ett dygn som närmare 31 timmar. Och samtidigt, hur fattigt är inte ett liv som fladdrar förbi likt en hetsig kolibri? Där man missunnar sig själv två sekunder varje minut?

Nationalencyklopedin beskriver typ A som ett "beteendesyndrom karakteriserat av extrem tävlingsinriktning, otålig tidsfixering och aggressiv fientlighet (...) med förhöjd risk för hjärt–kärlsjukdomar". Vem har egentligen problem här?

Men det finns också något annat i kvällspigghetens effektivitet, i den elfte timmens skönhet. För länge sedan klippte jag ut ett citat ur en text av Ulrika Milles: "... skriv alltid som om det vore natt och inga rykten, inget skvaller, ingen pressansvarig eller snabbare recensenter kan påverka dig."

Jag tänker på det ibland när jag skriver teaterkritik – tack och lov finns det yrken som premierar oss kvällspigga. För det blir alltid bäst när jag skriver som om det vore natt.

Annons
Annons
Annons