Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Körsång som världskulturarv

+
Läs senare

”Den sjungande nationen” brukar man kalla Estland. Efter att ha besökt den tre dagar långa Dans- och Sångfestivalen i Tallinn förstår jag vad som menas med det uttrycket. Aldrig tidigare har jag upplevt ett så gigantiskt stort körevenemang, aldrig har jag hört en sådan sångglädje, aldrig har jag sett en sådan färgsprakande folkdräktsparad och aldrig tidigare har jag bevittnat en sådan nationell stolthet komma till uttryck i sång och musik.

Estlands sångarfester är helt unika fenomen med en lång och dramatisk historia. 1988 startade esterna ”Den sjungande revolutionen”, som ledde fram till frigörelsen från ockupationsmakten Sovjet och självständigheten 1991. Då sjöng man sina nationella sånger för att ge uttryck för krav på politiska förändringar. Idag är sångarfesterna en mer renodlad kulturyttring. Men den nationella stolthet och självmedvetenhet som flödar ur sången, den kan ingen ta miste på.

Troligen är detta världens största kör och världens största dansensemble som numera mobiliseras vart femte år och lockar en entusiastisk publik på 100 000 jublande människor.

I bästa olympiska stil förs facklan, som förebådar Dans- och Sångfestivalen i Tallinn, genom hela Estland för att tända elden i tornet på Sångarfältet, där den sedan flammar under den tre dagar långa festivalen.

När alla deltagare samlas i den inledande paraden som drar från centrala Tallinn ut till Sångarfältet blir det en tre timmar lång defilering under sång, musik och glada tillrop. Dräktprakten är i det närmaste bedövande.

Dansfestivalen samlade i år 7 460 deltagare på Kalev-stadion, som var absolut fullpackad med publik. Årets tema var ”Havet” och av ensembler på hundratals och tusentals dansare tolkades havets uttryck i fantasifulla koreografier till både gammal och nyskriven estnisk musik. Det gav ett mäktigt totalintryck

Men mäktigare skulle det bli under de två stora konserter som gavs ute på Sångarfältet. När 24 705 sångare inledningsvis förenades i Johann Voldemar Jannsens estniska nationalsång, då var det många i publiken som hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Särskilt de många utlandsester, som kommer hem till varje sångfestival.

Sångarfesten i Tallinn är en manifestation av nationell stolthet och självklart är det presidenten som inviger festivalen med några väl valda ord, som väcker publikens jubel. Den estniska blå-svart-vita flaggan sitter i de flestas händer.

Här reciteras högstämda texter av nationalpoeter som Lydia Koidula och Jaan Kross, här hyllas estniska tonsättare som Cyrillus Creek och Arvo Pärt, här framförs estniska folkvisor, som hela publiken tycks kunna. Dirigenterna – en ny för varje stycke som framförs – är de verkliga publikfavoriterna och hyllas som vore de idrottshjältar av en jublande publik.

Pilgrimskören ur Wagners Tannhäuser och Zigenarkören ur Verdis Trubaduren är förstås höjdpunkter i repertoaren och det är även Gustav Ernesaks känslosamma hyllning till sitt hemland – Mitt land är min kärlek.

När konserten är inne på sin sjätte timme håller jag själv på att krokna, men publiken ger sig inte, utan tvingar de nära 25 000 körsångarna och Estlands nationella symfoniorkester att reprisera varje stycke.

Dans- och Sångfestivalen i Tallinn är en unik tilldragelse, det mest betydelsefulla uttrycket av estnisk kultur. Det har även UNESCO insett, som numera rankar festivalen som ett världskulturarv. Z

Annons
Annons
Annons