Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Astronomi för poeter och älskande

+
Läs senare
/
  • Dublinbaserade koreografen Maria Nilsson Waller har de senaste åren visat flera av sina verk i hemstaden Östersund. Hösten 2015 koreograferade hon ÖFK.
  • Dublinbaserade koreografen Maria Nilsson Waller har de senaste åren visat flera av sina verk i hemstaden Östersund. Hösten 2015 koreograferade hon ÖFK.

Det finns en kortkurs på universitetsnivå som heter "Fysik för poeter" där ämnen som relativitetsteori, Newtons lagar, atomkärnan, kaos och kosmologi tas upp. Jag tänker på det när jag ser Maria Nilsson Wallers senaste dansverk "merry.go.round" med urpremiär i den Dublinbaserade koreografens hemstad Östersund. Den offentliga premiären är fredag kväll och lördagen bjuder på ytterligare två föreställningar som varmt rekommenderas för den som vill uppleva modern dans av hög klass.

Fem dansare på varsin stol, ett svagt rött ljus som från en okänd uppgående sol. Gravitationen som tynger, pressar dansarna från stolarna ned mot marken. De tumlar över golvet i slow motion. Musiken är stor och filmisk, som ett intro till en okänd värld. Dansarnas kroppar blir till himlakroppar som rör sig i förutbestämda cirklar, graviterar, snurrar runt sin egen axel. Omloppsbanorna förändras, två himlakroppar svävar i allt snävare cirklar för att slutligen sammansmälta. När två kroppar sammansmälter upphävs gravitationen och tingen i rummet svävar samman till ett hem: två stolar av samma sort, en grön växt, en matta. En mindre rund pall blir till ett barn.

Det här är sista delen i en trilogi som inleddes i samma rum med verket "Last Land" 2012. Där utforskades två nationslösa landområden med extrema, men motsatta, klimat. Del två "Founder" (2014) dök ner i havets djupaste delar medan "merry.go.round" utforskar ännu ett oägt rum: Rymden. Ett annat tema, som också det rymmer hemligheter för vetenskapen, är den romantiska kärleken med klassiska par som Julia och Romeo, Héloïse och Abelard och Orfeus och Eurydike vars historier blir synliga i varierande grad och berättas fram fragmentariskt och simultant. Replikväxlingen mellan Héloïse och Abelard riskerar att drunkna i en mängd andra samtidiga ljud, vilket är synd. Men det går att läsa verket på många olika nivåer. Eurydikes fall ner i dödsriket när Orfeus möter hennes blick är smärtsam oavsett förkunskaper. Den gemensamma speglingen och reflektionen av det egna jaget i ett nyfött barn är universell.

Det finns en upphöjdhet i verket som jag tycker mycket om. Ett vördnadsfullt allvar som lyfter upp vardagliga ting och företeelser och förnyar deras innebörd. Jag läser det som en uppmaning till att se storheten i den överallt pågående verkligheten där nya liv blir till men där älskande också slits isär. Verkets titel, karusell på engelska, kopplar samman kärleken och rymden: två områden där himlakroppar och kroppar graviterar enligt fysiska lagar och samtidigt i hisnande formationer.

Läs mer:

Recension av "Last Land"

Recension av Maria Nilssons samarbete med ÖFK

Maria Nilsson Waller och JKK nominerade till Länstidningens kulturpris

Recension av "Blanca"

Stort äventyr på liten yta

Nu ska ÖFK dansa

Sverigepremiär för suggestiv "Stream"

Underjordiskt kraftverk blir konstfilm

Annons
Annons
Annons