Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Britt Jakobsson: Jaktens drivkrafter en känsligare fråga förr

Annons

"Jag är en duktig jägare med en vacker maskin

med den skjuter jag både hare och kanin

inget onödigt lidande, nej jag hjälper ju blott

naturen att leva med mina underbara skott!"

Den sjöngs på finurlig skånska, troligen av den hemliga gruppen Philemon Arthur and the Dung på 1970-talet och dyker upp i minnet nu när jag för en vän berättar om utställningen "Jakten förr och nu" på Hackås skola någon gång på 1980-talet. Jag var nyligen hemflyttad från ett långt liv i Stockholm och det första misstaget jag gjorde var att skriva till jaktlaget och förbjuda dem att jaga på mina blygsamma hektar. Inte så smart om man tänker sig att bli någorlunda accepterad där jakten är en del av kulturen. Jag tror ingen brydde sig om vad jag skrev. Ett annat osmart brev riktade jag till styrelsen för väglyseföreningen, där jag föreslog att vår by skulle bli först med att slopa belysningen, allt för att spara energi och ta fasta på himmelska ljusfenomen. Tänk vilken uppmärksamhet ett sådant initiativ skulle få, visionerade jag. Det brevet kom aldrig upp på något styrelsemöte. Diplomati är inte min bästa gren, däremot är jag bra på spontana infall som inte leder till något särskilt.

Utställningen "Jakten förr och nu" kom till på initiativ av Stig Bahlenberg, konstnär, pedagog, regissör och politiker, allt i ett. Han kunde konsten att engagera bybor och lokala förmågor av alla sorter och åldrar och resultatet blev proffsigt, konstnärligt och intressant för en större publik. Under sensommaren hade en debatt blossat upp i lokalpressen. Den handlade om krocken mellan älgjakten och lingonen. En jaktkonsulent på länsnivå kontaktades för att företräda jaktens intressen och jag som känd jaktkritiker skulle stå på andra sidan. Jag tror man tänkte sig att det skulle bli diskussion om bärplockning. Ack, så de misstog sig. Jag hade läst en rafflande novell om en slaktare som älskade sitt yrke. Den hette ”Lusten att döda” och jag gick således till angrepp på ett helt överraskande sätt. Det blev först stor förstämning. Konsulenten försäkrade att han var en stor djurvän och fick stöd för uppfattningen att jakt absolut inte hade något med lust att göra. Den stora grejen var förstås att komma ut i naturen och att få något i frysen en bonus. För att riktigt mosa mig reste sig byns berömde konstnär, djurmålare och jägare och höll ett brandtal på samma tema som versen ovan. Det var ju en välgärning att rensa upp och ta bort skabbrävar och annat otyg. Innan han hunnit brinna upp av sin egen känsla av förträfflighet och sätta sig medan jag kände mig alltmer udda och ensam, upplät brevbäraren sin röst. Han gungade lite på stolen, halvblundade och yttrade: ”Hårre jer du om du sir e menisj som ha psoriasis?” Debatten slutade där tror jag.

På den tiden levde jag med en man som tillverkade musikinstrument av djurhorn, vilket krävde kontakt med slaktare. Jag träffade en ung sådan som bekände att han varje gång, när han skulle göra sitt jobb, tänkte: ”Har jag rätt att ta ditt liv?” Jag rådde honom att genast byta yrke och det gjorde han. Nu jagar nästan lika många kvinnor som män och jaktens drivkrafter är en icke-fråga.

Mer av Britt Jakobsson:

Dags att uppmuntra visselblåsare?

Annons
Annons
Annons