Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storslaget om hyckleriet i demokratins Sverige

/

Annons

Vad hade jag i Centern att göra? är den självkritiska frågan som genomsyrar Solveig Ternströms "Dagbok 2008-2014 Från Dramaten till riksdagen". C var ju kärnkraftmotståndare och det första miljöpartiet. Solveig mindes marscherna i bredd med Andreas Carlgren, han som senare blev djävulens advokat, förförd av makt och pengar. Per Åsling blev också en svikare när han tryckte ja till prospektering och uranbrytning. Håkan Larsson stod pall och ingick i Den centrala motståndsgruppen, bestående av Sven Bergström, Eva Selin, Håkan och Solveig. Sven som själv drabbats av Tjernobyl, orkade inte stå emot pressen från Maud Olofsson utan röstade ja till nya reaktorer. Tillvänjningsprocess var uttrycket som de gamla centerpolitikerna försvarade sig med. Ungdomarna Annie Lööf och Fredrik Federley hade inga problem och dem har Solveig Ternström mycket svårt för. Den stora gåtan i kampen mot kärnkraft är Carl B Hamilton, menar Solveig Ternström. Hur kunde en liten man som aldrig sågs skratta, tillhörande ett litet parti, välta ett så stort lass? Reinfeldt och Borg, den senare politikens Persbrandt enligt Solveig, brydde sig inte om sådana småsaker. De befann sig i högre sfärer än energipolitik och småföretagande. Reinfeldt skrev en gång en förförisk artikel om kultur i SvD och nämnde därefter aldrig ordet. Arbetslinjen och utanförskapet var ledorden. Solveig Ternström förstod så småningom att andra skrev hans tal och artiklar. Såväl politiker som teaterfolk liknas vid karaktärer ur Shakespeares dramer men Reinfeldt är helt enkelt en skådis skriver hon. Solveig kämpar in i det sista och samarbetar med Eva Moberg som ägnat hela sitt liv åt kärnkraftmotstånd och därför blivit hårt censurerad och avskedad från de stora drakarna. Hon dog 2011 liksom fysikprofessorn och politikern Eva Selin (C), stark motståndare till kärnkraft med tonvikt samband kärnvapen. Deras kunskap togs inte tillvara, skriver Solveig Ternström bittert. Själv blev hon infångad som röstmagnet och gisslan men det var aldrig partiets mening att hon skulle få något inflytande på äldrevård, psykiatri och kultur, de områden hon brann för. Maud Olofsson kallas kort och gott Fru Maud, en dam som verkar trivas i den politiska glansen och som inte drog sig för utpressning i den uppslitande energiuppgörelsen. Facit är att man ska lyda partiledaren, rösta efter partipiskan, inte ha egna idéer. Efter en tids fogligt uppträdande under uppsikt kan man komma in i belöningssystemet och utskotten. Ann-Marie Pålsson (M) författare till Knapptryckarkompaniet blev Solveig Ternströms vän i pakten De olydiga. Så fungerar vår fina demokrati, säger Solveig Ternström som kritiserar vänskaps- och släktskapskorruption inom riksdag och regering.

Solveigs andra stora fråga lyder: Hur kunde jag lämna konsten för politiken? Teatern, från teaterskolan, femtio år på Dramaten och den egna produktionen Morsarvet finns med i återblickar och minnesmonologer. Döttrarna, Paula, skådespelare och regissör, och Elin, hittebarnet från Korea som enligt asiatisk visdom inte är sjuk, bara annorlunda, får stor plats i dagboken. Föräldrarna, äktenskapen och tillhörigheten till Värmland, allt finns med. 1,6 miljoners klubben var en kraftkälla men också Madonnan som blivit överkörd i kyrkans demokratiska process. Solveig Ternström skriver med sitt hjärteblod och hennes motto inför riksdagsarbetet löd Inlevelse, Mod och Ödmjukhet. Hon blir arg och provocerad av påtvingad mediaträning och föraktar dem som arbetar på att stiga i graderna. Plastspråket kallar hon det politiska tugget och kontrar med att vara personlig i sina riksdagstal och föreläsningar runt om i landet. Solveig Ternström må känna trötthet och missmod efter ringa framgång som politiker, men hennes dagbok är en storslagen berättelse om hur det skulle kunna vara i en demokratisk församling av fler idealister än karriärister.

Annons
Annons
Annons