Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Recension: De förlorade sin barndom i nomadskolorna

+
Läs senare
/
  •    Per Gustav Sparrock (1928-2015) är en av de samer som berättar sina minnen från nomadskoletiden. Foto: Sylvia Sparrock.

Två böcker och en utställning har berört mig mycket starkt. Det handlar om företeelser som jag känner till, men det är först när människorna stiger fram och vittnar som historien blir både levande och skrämmande.

”Jag kan inte minnas något roligt under min skoltid”, konstaterar till exempel Per Gustav Sparrock från Hotagens lappby (numera Jiingevaerie sameby) sakligt och torrt i sin berättelse.

Det kan ytligt sett låta som ett trist skolminne från vem som helst i Sverige, men yttrandet får en särskild tyngd när det handlar om nomadskoleepoken i svensk skolhistoria. Perioden kännetecknas av ett institutionaliserat rasförtyck, en förlorad barndom, hälsovådliga kåtor och brister i utbildningen. Förhållandena var som sämst under perioden 1913–1940, men ojämlikheten i utbildningen levde kvar långt in på 1960-talet.

Per Gustav Sparrock är en av flera samer som berättar om sina erfarenheter i boken med den långa men talande titeln ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och har ännu inte kommit tillbaka”.

Svenska kyrkan ger ut boken som ett led i sin försoningsprocess med samerna. "Det var en politik och skolform vars ideologi byggde på rasistiska idéer om högre och lägre raser och som tog ifrån många samer deras språk, kultur och människovärde”, skriver ärkebiskop Antje Jackelén i förordet.

Viktiga komplement till de gripande berättelserna är de sakliga kapitel som närmare beskriver och kompletterar bakgrunden. Lägg därtill de kärnfulla dikterna och de uttrycksfulla bilderna. Sammantaget har Svenska kyrkan åstadkommit en både vacker och innehållsrik dokumentation om en skammens epok i svensk skolhistoria.

I ett av kapitlen beskriver Erik-Oscar Oscarsson det rastänkande som styrde nomadskoleväsendet. I det sammanhanget är det omöjligt att komma förbi den enorma betydelse som Statens rasbiologiska institut hade, både i Sverige och utomlands.

Pådrivande var läkaren och professorn Herman Lundborg. Med en närmast manisk besatthet försökte han via skallmätningar och andra metoder bevisa samernas ”underlägsenhet” och framför allt vådan av blandning med den ”överlägsna” ariska rasen. Sällan har så mycket värdelöst vetande samlats i ett statligt arkiv.

Författaren Maja Hagerman har ingående beskrivit Lundborgs gärning i boken "Käraste Herman”. Framför allt slås jag av två saker. Det ena är Lundborgs framgångsrika lobbyism. Institutet kunde bildas i bred politisk enighet efter en mångårig och målmedveten satsning från Lundborg och hans forskarvänner. Det andra är den djupa och nära kontakten med det som skulle bli den nazistiska rörelsen. Hagerman visar att Lundborg var tidigt ute. Vi brukar lite lättvindigt tala om tidsandan under 1920- och 1930-talen, men den var i högsta grad människostyrd och forskardriven i en tid av politisk aningslöshet.

Hagermans bok är viktig och kunskapen om Lundborgs verksamhet hänger intimt ihop med boken om nomadskolorna. På Upplands museum såg jag nyligen en tankeväckande utställning av konstnären Katarina Pirak Sikku, som har följt Lundborg i spåren av hans skallmätarresor. I nomadskoleboken skriver hon om sina iakttagelser under rubriken ”Kan sorg ärvas?”

Ja, uppenbarligen. Men sorgearbetet kan underlättas med hjälp av de böcker och den utställning som jag har nämnt.

Ytterligare ett sätt är att tillsätta den sanningskommission som ärkebiskop Antje Jackelén och Samiska rådets ordförande Sylvia Sparrock kräver i en debattartikel i Dagens Nyheter den 6 mars. Det räcker inte med att kyrkan bekänner sina synder, svenska staten måste också ta itu med sitt koloniala förflutna.

Läs också:

I fotografiets tid – unika bilder från samisk nomadskola

Bio Regina ger röst åt samiska filmskapare

Mycket läsvärd antologi om Sápmi

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons