Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litterära platser i länet: Vid Edevägens vägkant dog Ingeborg

/
  • I
  • Invid vägen mot Ede blev en kvinna strypt av en annan kvinna en sommardag 1941. Historien i
  • Litterära platser i länet. I dag:
  • Peter Lucas Erixon är upp

Det finns en rad platser i länets geografi som förekommer i litteraturen. Somliga bär sina verkliga namn i böckerna medan andra inspirerat författare till nya, fiktiva orter och ställen. I sommar besöker vi några av länets litterära platser – och deras spegelbilder i verkligheten. I del två följer vi Peter Lucas Erixons "Silversnöret" till Edevägen nära Hammerdal.

Annons

"En kraftig vind går genom granskogen, trädens barrnålsarmar lyfts dröjande och långsamt så att det ser ut som om skogen stod under vatten och dess osynliga massa fyllde ut tomrummen.

Vinden, overklig, är ur det gamla.

Ett blekt ljus lyser in någonstans ifrån, men skogen är stor och kan inte upplysas annat än bristfälligt och fläckvis.

Därinne i mörkret mellan stammarna är det som om ingen tid någonsin gått.

Tiden är upphävd där och allt sker nu."

Silversnörets inledning går inte att släppa under resten av läsningen. Granskogen, så stor att den bara kan upplysas "fläckvis", kan ses som en bild av människans komplexa inre där trädkropparna – våra kroppar – blir ett skydd mot allt där bakom, allt som är vi; tankar, känslor, medvetande, själ. Våra minnen, vårt nu.

Vad händer när någon hugger i det som ska skydda oss? Klarar jag av att stå pall, stå stolt med kronan högt? Eller är jag en av dem som inte kan?

Frågorna dyker osökt upp när jag kommer till korsningen efter Storåbron. Strömsunds kommun. E45:an svänger mjukt. Gårdarna är så stilla, som frysta sommarfoton längs vägen. Bakom mig Östersund, framför mig Hammerdal. Till höger Edevägen och det är en bit in på den vägen bokens handling tar oss efter ett ganska långt tag. Då och då passerar en bil med ett kort vrål, däremellan skog, gräs, grus och tystnad. Bara de gula hastighetsskyltarna pockar på uppmärksamhet.

Tiden skiljer sig markant från den skälvande tid som Peter Lucas Erixon skildrar i "Silversnöret". Det är 1940-tal, matbrist, kriget är långt borta men ändå påtagligt nära, industrialiseringen växer, stationshusen lever och människorna är högljudda när Linnéa Persson tar Inlandsbanan till sin syster i Hoting där också ett jobb som hembiträde väntar. Hon är rentvådd, någon som har fått nytt förtroende. Jämtländsk vardag passerar i Sikås, Hallviken, och i Ulriksfors där hennes far omkom vid en olycka på massabruket. Då var hon bara 14 år. Till slut är hon framme och sommaren fortsätter.

Linnéa och Erik träffas på midsommardans i Björksjönäset. Ögonblicklig passion och en trygg famn som hon så länge har saknat. Men han är kär i Ingeborg och han vill bara ha Linnéa ibland och inte för alltid. Det ska få förödande konsekvenser.

"Snodden flera varv kring halsen och sedan, då har hon således haft båda sina egna händer fria, denna ödesknut som sätter en svart, bestämd punkt inte bara för den yngres öde utan också för hennes eget.

Punkten som är en sten faller ur den blixtvitt upplysta julidagen.

Varifrån den faller vet man inte.

Men otvivelaktigt ned.

Och obönhörligt."

Läsaren vet tidigt vad som kommer att hända. Det här är ingen pusseldeckare, det är ett liv som levs. Ändå är berättelsen fullständigt hypnotiserande och lika spännande som en deckare. Jag funderar på vad det är som gör det. Visst, det som händer har bara skett en gång i svensk kriminalhistoria och det hände här en sommardag 1941. En kvinna stryper en annan kvinna. Livet rinner ur Ingeborg Westholm från Fyrås. Bara det räcker och blir över som stoff till en kriminalroman – historien är strikt baserad på fakta. Men det handlar inte bara om det. Språket är också lysande poetiskt trots att det är så sparsmakat enkelt. Det måste ha krävts en hel del för att omvandla torra, fragmentariska redogörelser till detta rytmiska flöde. Lägg därtill att Peter Lucas Erixon verkligen känner sin barndoms landskap. Men nej, det handlar inte bara om det heller. Romanens viktigaste sprängkraft tror jag finns i ett nästan bortglömt ord: Solidaritet. Flera recensenter har påtalat författarens respekt för människolivet.

Peter Lucas Erixon öppnar fönstret till en människas mörkaste djup. Men bara på glänt – fläckvis, precis som solen mäktar upplysa den stora skogen. Eviga frågor om vem som är offer och vem som är förövare liksom vad ondska är vilar mellan raderna. Författaren vill verkligen förstå men förväntar sig på samma gång inget svar. Trots att huvudpersonen är en mördare och trots att hennes handlingar leder till ond bråd död öppnar han fönstret så varsamt, så vackert. Linnéa Persson är nämligen en av dem som inte klarar att stå pall för huggen. Som inte kan hejda allt det mörka mellan stammarna från att sippra ut. Peter Lucas Erixon håller henne ändå obemärkt solidariskt i handen medan hon träder över en gräns. Jag ser hela boken som en hyllning till humanismen – och till livet, hur det än blir.

P.s Linnéa Persson dömdes till rättspsykiatrisk vård. Efter att ha tillbringat många år på sjukhus återvände hon till Jämtland där hon avled 1993. Hon blev 87 år.

Läs också

Krönika: I sommar besöker vi länets litterära platser

Litterära platser i länet, del 1: En otäck midsommarafton i Svartvattnet

Annons
Annons