Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Berättelsen om hur det är att vara gammal i Sverige angår oss alla

/
  • Den 21 april 2010 avstannar Siri Johanssons dagboksanteckningar när drabbas av en stroke och avlider. Men nu finns ett urval av hennes vardagstankar förevigade i boken

"3 gr varmt

Värsta storm, 40 sekundmeter, halka,

källardörren och altangrinden blåste ner och bara slog,

ensam hela dagen

TV 2 fungerade inte

rädd!

Svårt med ensamheten och oro i bröstet,

saknar min Ernfrid varje dag.

sover ofta dåligt"

/Siri Johansson

Det är en liten färglös bok med en virkad duk på omslaget som fångar min uppmärksamhet. Trots allt annat som pockar på. En ny säsong "Homeland, teatervåren är här, Annika Norlin ska spela i Östersund och ÖFK samarbetar med Maxida Märak. Informationen forsar och blixtrar över alla bildskärmar i mitt liv.

Men blicken återvänder till innehållet i den anspråkslösa boken. Titeln är "Ensamheten värst" och innehållet bygger på Siri Johanssons dagsboksanteckningar sammanställt av hennes son, konstnären Sven Teglund. Den 3 februari kommer han till mötesplatsen och galleriet Torvalla brunn för att berätta om boken och sin mamma. Det tror jag blir en spännande kväll.

Siri Johansson föddes 1918 och blev hemmafru i ångermanländska bruksorten Husum. När hon dör 90 år gammal är det hennes yngste son, Sven, som får ärva lådan med hennes dagböcker och virkade dukar. Allt det som fyllt och format Siris liv sedan maken Ernfrid gick bort.

Varje dag mellan 1992 och 2010 skriver hon en dagbokssida som på många sätt liknar poesi. Anteckningarna handlar huvudsakligen om vardagshändelser. I början mest om hur vädret har varit, vem som ringt och vem som kommit på besök. Om läkarbesök, vad hon ätit till middag eller vad hon gjort under dagen. Ofta bakar hon. Nästan varje dag virkar hon. De sista åren skriver hon om vänner som dör och olika hälsoproblem, men kanske mest om sin stora ensamhet, rädsla och oro. Trots att hon ofta har barn och barnbarn runt omkring sig saknar hon sin livskamrat mycket.

Är någon intresserad av att ta del av en 90-årig kvinnas inåtvända, flärdfria tankar? Svaret på den frågan måste bli ja. Flera tidningar och tv-program har uppmärksammat boken sedan den kom i slutet av förra året. Kulturkvällen i Torvalla har redan lockat många att köpa biljetter. I en tid då alla skriker så högt, övertygade om att just deras uppfattningar är universums centrum, och då livslängden på nyheter aldrig varit kortare ska man ändå inte underskatta vårt behov av att reflektera över tiden som går och det stora i de små händelserna. Det är glädjande.

Under vardagens förhållandevis enkla göromål i Siri Johanssons liv finns andra berättelser. Hennes anteckningar är ett viktigt tidsdokument över en hel generation kvinnor som aldrig har velat vara till besvär och som har uppmärksammats väldigt lite genom åren. Dagboken skildrar också en fas i en människas liv. Ålderdomen är inte något som bara drabbar andra. Ingen av oss kommer – om vi har tur – undan.

Vi kan skriva och läsa hur många reportage och artiklar som helst om fattigpensionärer, vanvård på äldreboenden och äldre pars kamp om att få bo tillsammans efter att ha delat ett helt liv, men vi behöver också äldre människors egna berättelser om hur det är att åldras. Länge har vi intresserat oss för hur vi ska bli så gamla som möjligt. Kanske har vi nu äntligen börjat intressera oss för hur det är att vara gammal också. Det är en samhällsfråga som i allra högsta grad måste upp på agendan. Sven Teglund förvaltade sitt arv väl.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons