Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Jersilds fyndiga berättargrepp återkallar gamla romanfigurer

+
Läs senare
/

Ett trettiotal böcker har han hunnit med att skriva, PC Jersild, och det vid sidan av en läkarkarriär. Alltid med nya uppslag och överraskande ingångar, inte sällan av polemisk karaktär, som ibland gett riktiga svallvågor i debatten. Och med en humoristisk touche, som alltid lockat till läsning.

I sin nya roman Ypsilon låter Jersild sina romanfigurer från ett tiotal tidigare böcker, utgivna under fyra decennier, komma till tals och även mötas i en konfrontation med sin författare.

Det är ett lysande fyndigt berättargrepp, som såvitt jag vet, ingen annan författare kommit på idén att ta. Och det ger en lika överraskande inledning som avslutning av romanen med många engagerande moralfilosofiska diskussioner däremellan. Till denna romanbrygd har Jersild dessutom tillsatt en välgörande dos galghumor.

Först att ringa på hos sin författare är Reine Larsson, den elvaårige huvudpersonen i romanen Barnens ö (1976), som i stället för att åka på kollo stannar i stan för att göra en upptäcktsfärd in i vuxenvärlden. Nu är det fjorton år senare och Reine är doktorand i filosofi, när han en dag uppsöker sin författare för att ställa honom till svars i en fråga.

Och han ska följas av flera personer, som möter sin upphovsman författaren många år efter att de agerat i olika romanintriger.

Där kommer till exempel Lennart Siljeberg, före detta byråchef i Statens boskapsinspektion, som var en sådan nitisk tjänsteman och byråkrat i romanen Grisjakten (1968). På en husvagnsparkering i Stockholms utkant uppsöker författaren själv Roland Rajamäki från romanen Edens bakgård (2009), som nu, stukad och folkskygg, drar sig fram som trollkonstnär. ). Evy Beck, huvudperson i romanen Djurdoktorn (1973) är dement bortom all kontakt, vilken i stället sköts av sonen Erik.

Rolf Nylander, jagberättaren i kortromanen Vi ses i Song My (1970), har drabbats av prostatacancer och känner sig mycket ambivalent inför behandlingen. Och den tidigare privatpraktiserande läkaren Agneta Sjödin-Åhslund som i romanen En gammal kärlek (1995), hade att ta ställning till frågan om dödshjälp, står nu själv i fokus för frågan, drabbad som hon är av MS.

Och där är Bernt Svensson, den alkoholiserade läkemedelskonsulenten och sonen till Primus Svensson i Babels hus (1978), nu – tjugofem år senare - döende i cancer, med ett horn i sidan till hela läkemedelsindustrin och med ett hopp om att författaren ska ge honom en barmhärtig dödshjälp.

Gemensamt för romanpersonerna är att de nu, tre eller fyra decennier senare, alla är tynande i ålderskrämpor eller döende i olika sjukdomar. Och med all den medicinska sakkunskap författaren har låter han romangestalternas öden sammanstråla i ett moralfilosofiskt resonemang kring dödshjälp.

I romanens andra del lockas författaren slutligen ombord på en kryssning under det föregivna temat Bokens dag till sjöss. Men i stället för alla författarkolleger han förväntat sig möta är det romanpersonerna han skapat som möter upp i en domstolsliknande konfrontation, där var och en berättar om sin sista tid i livet.

Det slutliga resultatet av mötet ska jag inte referera, för det är lika överraskande som raffinerat och sätter punkt för en mycket ovanlig historia baserad på författarens egna romanpersoner under fyra decennier och ett stort engagemang i etikfrågor och eutanasidebatten.

LO Rindberg

Annons
Annons
Annons