Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Berith har reumatism: Jag skulle inte klara mig utan specialprylar

+
Läs senare
/
  • Berith Krieg är svårt invalidiserad av reumatism sedan snart 30 år tillbaka.          Hon är mycket kritisk till förslaget att Hjälpmedelscentralen inte längre kommer att ha de små hjälpmedlen som hon så väl behöver.Foto: Henrik Flygare
  • Snygg i håret är hon, men här måste det till en pinne på kammen för att hon överhuvudtaget ska nå upp till huvudet.
  • Kökslådorna är fyllda med olika små hjälpmedel för att hon ska klara av sin vardag.

– Jag skulle inte klara mig själv utan dessa små hjälpmedel, säger Berith Krieg i Östersund som är svårt handikappad av reumatism sedan närmare 30 år tillbaka.

Hon visar sina söndervärkta händer och man förvånas över att hon faktiskt kan göra något alls.

Men ovärderliga hjälpmedel som plocktång, saxar, vinklade osthyvlar, särskilda knivar, skruvhjälpmedel, olika ”pinnar” som används vid av- och påklädning, förlängningspinnar för hårborste och kam och hjälpmedel för att få på sig strumporna, gör livet lättare.

Trots sin sjukdom utstrålar hon glädje och en kampvilja, Berith vägrar att luta sig tillbaka.

– Mycket av min tid går åt till mina uppdrag i Reumatikerföreningen och Reumatikerdistriktet, säger hon. Dessutom sitter jag med i hjälpmedelsrådet och rådet för tillgänglighet.

De har 400 medlemmar i föreningen och runt 1 000-1 100 i distriktet men det behövs fler för att de lättare ska kunna pressa på myndigheter och beslutsfattare.

Berith Krieg fick sin diagnos 1979-80, redan 1983 blev det riktigt eländigt. Då fick hon sitt hårdaste skov och blev invalidiserad med en gång.

– Jag var 34-35 år, mitt i livet, men jag har varit och är anpassningsbar, säger hon och beskriver sig som en reservdelsmänniska. Jag har bytt höftleder, knän, axel, armbågar och stelopererat handlederna.

Men på en direkt fråga hur hon orkat rent psykiskt säger hon att hon mest varit förbannad, i övrigt han hon som sagt anpassat sig till in situation.

– Jag tycker mest synd om dem som blir nysjuka och behöver köpa alla hjälpmedel, säger hon. Vi i hjälpmedelsrådet talar om vad vi tycker, men de bryr sig inte. De har redan gjort en agenda.

Vi förstår att det tar en evinnerlig tid att klä sig med alla konstiga ”pinnar” som hjälpmedel för att det ska gå. Berith Krieg kan inte direkt ångra sig och byta till en annan tröja på morgonen.

Hon sitter framför spisen i köket i sin höj- och sänkbara specialstol. När hon ska vrida på spisen har ett särskilt hjälpmedel för det, hon har en särskild mojäng för att knäppa knapparna och dra upp dragkedja.

På fötterna har hon specialgjorda sandaler – egenavgiften för dessa är tusen kronor.

– Förpackningar är av ondo, säger hon tänkande, mjölkförpackningarna är hemska.

Så tittar hon på sina söndervärkta händer och konstaterar;

– I dag finns det andra stoppmediciner så de som drabbas behöver inte bli så illa missformad som jag.

Annons
Annons
Annons