Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Pensionerade Lundmark fortsätter predika: Man slutar aldrig att vara präst

+
Läs senare
/
  • Trots att prästen och kyrkoherden Bo Lundmark gick i pension förra året, efter hela 40 år i yrket, så vikarierar han fortfarande som präst i Svegs församling.Foto: Carin Selldén
  • Trots att prästen och kyrkoherden Bo Lundmark gick i pension förra året, efter hela 40 år i yrket, så vikarierar han fortfarande som präst i Svegs församling.Foto: Carin Selldén
  • Trots att prästen och kyrkoherden Bo Lundmark gick i pension förra året, efter hela 40 år i yrket, så vikarierar han fortfarande som präst i Svegs församling.    Foto: Carin Selldén

Efter 40 år som präst och kyrkoherde gick Bo Lundmark i pension förra året. Men just nu vikarierar han som präst i Svegs församling.

– Man slutar aldrig att vara präst, säger han.

Sedan 1991 har Bo Lundmark varit kyrkoherde i Tännäs och Ljusnedals församling. Han pensionerades på trettondagen i år, men nästan ett år senare jobbar han fortfarande. Just nu vikarierar han i Svegs församling.

– Då jag fått behålla hälsan och krafterna och det blivit vakanser så hoppar jag in, säger han.

Bo Lundmark är född i Adak och uppvuxen i Tärna.

– Jag växte upp i en miljö där bibelordet fanns nära. Det fanns en stillhet, vilan inträdde när helgen kom. Man skulle låta skapelsen få vila. Vi har kommit en bit därifrån, säger han.

Mormodern ville att han skulle bli präst och bad om det i sina böner. Men också konfirmationsprästen inspirerade honom. Och en speciell händelse vid renhägnet ovanför hans hemby, där han hjälpte till med renskötseln.

Bo Lundmark flyttade ner till Uppsala för att studera på Fjällstedska och sedan teologi på Universitetet. Det blev en stor omställning från uppväxten i fjällen att hamna rätt i staden.

– Jag såg nordpilen och tänkte att jag kliver på tåget och far. Jag kände ett sånt främlingskap, säger han

I Uppsala var Bo Lundmark med om sin första prövning. Debatten mellan tro och vetande var stor och den kände teologikritikern Ingemar Hedenius var en av Lundmarks professorer.

– Han var delvis orsak till att jag hamnade i tvivel, och jag kom i en kris som jag inte kan vara utan. Jag hade inte haft anledning att ifrågasätta något i min tro tidigare. Men jag upplevde en guds tystnad, säger han.

Ljuset kom så småningom tillbaka.

– Jag fick ett bibelord av mormor som jag satte upp på väggen som börjar ”Jag är världens ljus. Om du följer mig, ska du inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”...Hon måste ha valt det av egen erfarenhet. En kväll på hemväg efter ett seminarium kändes allt mörkt, men så var det som jag blev inne sluten i ett varmt ljus, som jag omedelbart upplevde som hans närvaro. Livet har haft sina upp- och nergångar efter det, men jag har aldrig mer tvivlat, säger han.

1968 prästvigdes Bo Lundmark i Luleå och den första tjänsten fick han i Jukkasjärvi församling, 24 år gammal. 1967 gifte han sig med Kajsa som kommer från Linsell, tillsammans har de tre barn och fyra barnbarn.

1979 flyttade de till Funäsdalen och under tolv år var Bo Lundmark kyrkoherde för samerna i Sverige. Det innebar många resor genom väglöst land, från Idre i söder till Karesuando i norr.

– Oftast var jag ute i tvåveckorsperioder. Man kom nära människorna då man bodde hemma hos dem. Det knöts många band på det sättet. De tar emot en som en gåva och är inte jagade i tiden, säger han.

Tio år efter att ha varit samernas kyrkoherde skrev han boken I Sameland.

Varje år sedan i början av 80-talet har Bo Lundmark varit med och anordnat samiska konfirmationsläger.

– Det är en fin utmaning, de är så omedelbara och vågar komma med sina frågor. Tänk att vara tillsammans med 40 ungdomar, när är man det annars?

Det bästa med att vara präst?

– Jag har fått möta människor i livets olika skeenden. Den gemenskap som finns bland medarbetare, möten med församlingsbor, barndop. Inget barndop är det andra helt likt. Många stugägare väljer att döpa sitt barn här och gifta sig. Det är här vi får tid för vår inre människa, säger han.

Det jobbigaste?

– Det svåraste är när en ung människa inte orkar leva här längre, och man inte når fram att öppna den där dörren som gör att han/hon kan se ett annat perspektiv.

Annons
Annons
Annons