Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Om du orkar traggla dig till slutet får du veta vilken min favorit är

+
Läs senare
/
  • Är det en gapig Instagramuv, en Twitterskrika eller något slags mes som ska vara svensk nationalfågel?

Det har varit mycket snack om pippiar den här veckan. När du läser det här vet du vilken som är Sveriges nationalfågel. Omröstningen slutade i fredags. Men jag drog mitt strå till stacken och röstade på min favorit. Jag hade tänkt hitta på något kul om vilken fågel som skulle passa, men nämner man ett ord som innehåller nation blir man direkt attackerad av nån twitterskrika eller facebookuggla. När det handlar om nationen håller man truten.

Det gäller att (gärd)smyga och hålla både tungan och fingrarna rätt i näbben. Fåglar är väl egentligen ingen av mina favoritgrenar. De bara finns. I alla fall än så länge. Ett par såna här somrar till med lite insekter, myggor och annat som de tuggar i sig så får de väl svårt att klara sig. Jag har tänkt på en grej. Varför håller de på och åker fram och tillbaka? Och ska de ändå hålla på och flytta fattar jag inte riktigt vad som lockar här i stan.  Storsjöbadet och sånt där lär väl inte vara något som är värt att flyga 500 mil för.

Åsnorna ute på Frösö Zoo kanske drar åt sig en och annan fet mygga, tänker du. Javisst, men knappast så stora att det kan vara lönt att flyga från Gambia för att äta en.

Det smartaste och minst jobbiga vore att konvertera till stannfågel.

Att sitta och huttra på ett taskigt dukat fågelbord i mitten av en kolsvart, iskall januarimåndag borde inte locka någon. Eller så har de lika dåligt minne som jag. Eller samma brist på initiativförmåga. Om jag hade kommit ihåg hur trista, mörka, isiga och svinkalla jämtländska vintrar i allmänhet är och dessutom hade vingar på ryggen skulle jag inte tveka.

Nog om pippiar nu. En svensk nationalfågel borde nog i alla fall vara något slags mes. 

Mitt spatserande har blivit allt mer vingligt i takt med att den där sjukdomen jag far och drar på gör att fötterna inte alltid går åt det håll jag tycker. Därför ansåg en arbetsterapeut att jag borde vara kvalificerad för en sån där handikappscooter. Jag har dragit mig i det längsta. Hellre vinglig som en barkbåt på öppet hav än att acceptera att det är ganska jobbigt att promenera. Jag fick den för några veckor sedan och första turen gjorde jag när det blivit så mörkt som möjligt. 

En så sinnesjukt cool gubbe som jag på en trehjulig knäpptyst elscooter. Vafalls. I min ålder börjar ju gubbarna köra galet högljudda HD och skaffa hästsvans (om de har nåt hår kvar, vill säga).

Efter första turen förstod jag hur Jesus måste ha känt sig där han släpade korset till Golgata. Världen skulle nog stanna. 

Alla tittade. Eller gjorde de inte det? 

De gjorde nog inte det.  

Bara lite kort tillbaka till nationalfågeln. Jag röstade på Domherren.

Annons
Annons
Annons